Ann-Christine Snickars 31.03.2020 05:01

”(med eget namn, utan namn, ditt namn)” är Agneta Enckells nionde diktsamling och nummer två i en tillägnandets trilogi, som handlar om ursprung, platser, kärlek, språk. Foto: Niklas Sandström

(med eget namn, utan namn, ditt namn)

• av Agneta Enckell
• Omslag och grafisk form: Helena Kajander
• Förlaget, 2020
• 55 s.

Omslaget på Agneta Enckells nya diktsamling pryds av ett fragment av ett foto av ett barn: man ser ett öga, ögats blänk och ett litet öra. Ungefär i mitten av boken, som går på dryga femtio sidor, finns en dikt med ett öra: ”somom jag visste / men du viker örat i handen / någonting är på väg”.
En glimt av sånt som barn gör – kanske de inspekterar konturerna av sin kropp. Man blir i alla fall alldeles mjuk av att tänka på den här gesten som jag tror att alla har sett.
På motstående sida finns också ett av samlingens nycklord: ”uppmärksamhet”. Allt i dikten är uppskruvad uppmärksamhet (i synnerhet när raderna därtill står i kursiv) och prövande, så som ett barn får lov att pröva sig fram, men också ett prövande på en övergripande nivå.
Diktsamlingen heter ”(med eget namn, utan namn, ditt namn)”. Agneta Enckell har ofta använt parenteser, man kan tänka sig dem som en läsanvisning. Att parentes förekommer redan i titeln antyder att man får läsa som ett försjunkande.
Men parenteserna kan också användas för att ange rörelse i en scen, som i dramatiken:” (följer dig till dörren / tänker på stunden du blev till / tänker på kärleken)”.

Del av en trilogi

Boken är tillägnad Agneta Enckells son, och är tänkt som den mellersta delen i en trilogi där den första delen, ”inte ett ord (jag är naken)” tillägnades hennes man och den kommande tillägnas föräldrarna. Men det handlar inte om ett privat album utan om ett utforskande, som görs med språkets medel.
Det handlar också om ett forskande i själva språket, vad det förmår bära, vad det är satt att bära.
Dikterna arbetar sig fram i avdelningar som markeras av olika uppställningar. Först en ansats, där en av dikterna har en utspriddhet över sidan (som har vart karaktäristiskt för Enckells dikter, och för till exempel den tidiga Eva-Stina Byggmästar) som tvingar en att läsa sökande och att finna sig i en viss osäkerhet.
Men strax därpå följer en sekvens med jämn vänsterkant med rader som löper över hela sidorna, med ett rätt generöst radavstånd, så att man också kan läsa varje rad särskilt för sig. Jag väljer att citera den som ögonen faller på, det blir: ”oavbrutet, skimrande och obeslutsamt obönhörligt”. Det passar som motto för läsningen.

Agneta Enckells bok (med eget namn, utan namn, ditt namn).

Mer om Enckell i avhandling

Agneta Enckells författarskap växte fram under en tid av intensiv språkteoretisk diskussion, hon har intresserat sig för den och har själv varit föremål för analyser.
För den som närmare vill sätta sig in i området språkteori-poesi måste man nämna Tatjana Brandts avhandling ”Livet mellan raderna. Revolt, tomrum och språkbrist i Agneta Enckells och Ann Jäderlunds tidiga poesi ”(2014), en klartänkt och koncis framställning som också finns tillgänglig online.
Centralt där är Julia Kristevas tankar om den kvinnliga skriften, som för att täcka sin erfarenhet måste gå utanför det manligt kodade språket. Det betyder inte att dikten åläggs ett program, man undersöker i stället hur det går att hitta ett uttryck, hur möjligheten ser ut.
När man läser ”(med eget namn, utan namn, ditt namn)” påminns man också om Kristevas tankar om barnet som under sin första existens ju befinner sig i det språklösa. Att komma in i ordens värld är en dramatisk omvälvning.
Men poesi är inte till för att illustrera teori, snarare tillhandahåller den exemplen, prövar gränser eller rör sig över dem. ”Att läsa är ett hantverk” säger Tatjana Brandt i sin avhandling – det är ett uppmuntrande uttalande. Man kan ha ett eget handlag, man läser utifrån sin lust och förutsättning.

Stark känsla av förankring

Att låta sig se de olika bilderna som framkallas och snabbt går över i varandra i Agneta Enckells nya dikter är säreget och underbart. Först fäster jag mig mest vid bilden av en bro, man kan gå under den och över den: ”modern vinglar med cykeln över bron”.
Den raden upprepas, och är i sin vardagliga lättbegriplighet själv en bro till det mer eteriska, eller kanske hellre det gåtfulla. Det finns en stark känsla av förankring i Enckells dikter som hindrar en från att flyta ut i någon etiketterad lättköpt känsla.
”Gåtfull” är ett ord som dikterna använder. Och i en kommentar i slutet av boken hänvisar Enckell till ett citat av filosofen och litteraturhistorikern Leo Sjestov som talar om den ofrånkomliga gåtfullheten som omger vår existens – vi vet ju inte heller något om vår egen tillblivelse.
Det är underligt rofyllt att få ta del av detta. Födelsens avskiljande, frågan om man kan tänka sig att frånvaron har någon form. Om benämnandet, som det egna namnet, det som får en att vända sig om vid ett anrop. Om det namnlösa som härbärgerar begäret.
Det är förstås möjligt att säga att dikterna handlar om moderskap. Men de beskriver en specifik relation, en mor, ett barn, och det är det som gör dem så sensibla, rörande. Just därför går de också att dela på en mer gemensam universell nivå.
De beskriver ett särskiljande som träffat oss alla, gör det uppmärksamt, sensuellt, varligt.
”namnet är / det som / gör dig / ensam” konstaterar en av slutdikterna. Och en annan svarar: ”det är / inte / skrämmande”.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln