ÅU 22.08.2017 00:00

Under den vackra ytan. En livsstilsbloggare blir angripen i Eva Frantz andra deckare, ”Blå villan”. Upplägget för hela historien är också mycket visuellt, man kan avläsa det som en film.

Blå villan
av Eva Frantz
Omslag: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms, 2017
252 s.

I Eva Frantz första deckare, ”Sommarön”, som utkom i fjol, hade miljön en egen spänningsskapande uppgift, man kan nästan säga att den hade huvudrollen. I den nya, ”Blå villan”, är vi förflyttade till en lite mer befolkad miljö, en stad som har alla de institutioner man behöver för att städa upp efter ett brott: sjukhus och polisstation, till exempel.

Ön i den förra boken hade övertagit det slutna rummets funktion i den klassiska pusseldeckaren. Nu är det greppet lämnat till förmån för en polisdeckare. I centrum är Anna Glad, knappa fyrtio år, inte ung, inte gammal, väldigt vanlig, om sådant finns.
Anna Glad bär upp en del av de karaktäristika som en ledande brottsutredare brukat ha (åtminstone före Saga Norén i ”Bron”). Hon tar ganska dåligt hand om sig och har ett förhållande på upphällningen, detta dock på ett mer nedtonat och icke-koketterande vis än manliga kolleger i den deckarlitterära branschen.

Baksidestexten lovar att det ska bli fler böcker om henne. Men andra i polishuset är också av intresse. Kollegan Rolf Månsson är medelålders, frånskild, inne i en ny lycklig relation. Han är far och morfar, har en del kroppsliga symtom som däckar honom i ”Blå villan”.
Hans gestalt är ekonomiskt och snyggt beskriven, man har man en del förhoppningar på honom för framtiden. En viss Tomas, kollega och it-expert på annan ort, avslöjar att det kan komma att bli en skopa romantik också.

Kriminalgåtan i ”Blå villan” börjar med att en känd livsstilsbloggare hittas i sitt hem, svårt slagen och knivskuren. Hon upptäcks av ett par ungdomar på väg hem från en fest. De har så när kört över lilla Bruno, som i ett barns förvirrade målmedvetenhet gett sig av för att hitta någon som kan hjälpa mamman.
Men innan dess får man en snabb och anonym tillbakablick. Det är en scen från en familj – mamma, pappa, barn – där våld och vrede råder. Berättargreppet känns igen från filmberättandet, och ”Blå villan” har mycket gemensamt med det. Beskrivningarna är detaljerat visuella och framställningen bygger sin stämning på täta klipp – ibland kan de bli många och för vagt markerade i texten inom bokens åtta kapitel, nio om man räknar epilogen.

På film bjuds man in att se, i skrift får man dra slutsatser på den egna avläsningens premisser. Och i en bok kan man förstås bläddra tillbaka för att kolla upp ledtrådar, men en deckarkonsument tror jag sällan har lust till det. Man förs vidare av sin första läsning, på gott och ont.
Att de sociala medierna, med all den bedräglighet, känslorna de väcker och möjligheterna de ger, är i centrum är förstås som hittat. I världen utanför deckarna verkar det ju som om de allra flesta övergreppen begås på nätet. Att de i förlängningen kan leda till döden vet vi också.

I förbifarten sticks hål på den persona vissa av de inblandade byggt upp virtuellt. En som verkar stor och stark i kommentarsfältet är trött och färglös IRL. Och en som i vardagen ger ett snällt och hyggligt intryck avslöjas om rovdjur på nätet. Det hade gått att klämma mer romanintrig ur den världen.
När allt är uppklarat tycker man att Becca Stenlund, som överlevt med en hårsmån, utanför sitt bloggande kommit för lite till tals. Motivet till brottet – eller brotten, för det händer mer än inledningens brutala överfall – tangeras i också underkant. Ledtrådarna som läggs ut kan se trassliga ut, men de löses upp lite för behändigt.

”Blå villan” är övervägande dialogdriven, det kan göra sitt till att kriminalgåtan kommer i skymundan. Det verkar också vara en strategi. Dialogen är till för att säkra känslan av närvaro, för att fokusera på personerna.
I upplösningen går det fort undan, och de enskilda scenerna tycker man sig ofta känna igen från otaliga deckare man sett på teve. Det finns för all del en spänning också i att vänta sig det förutsägbara – den slags upprepning tycker många deckarläsare uppenbarligen om.

Men de mer känsloladdade scenerna, där personerna visas i all sin sårbarhet och där man inte riktigt vet vilken riktning det hela ska ta, är det man kommer ihåg: Anna Glad ensam på ett hotellrum efter uppbrottet hemifrån, lilla Bruno som begriper att ta med sig lite matsäck när han går hemifrån i natten och bloggtrollet Magica och den hon visar sig vara i den konkreta vardagen.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln