Biografin om Ellen Thesleff handlar om nyskapande, om lojalitet och respekt för den man är

Jag målar som en Gud. Pärmbilden.

Jag målar som en gud
Undertitel: Ellen Thesleffs liv och konst
av Hanna-Reetta Schreck
Översättning: Camilla Frostell
Omslagsbild och grafisk form: Maria Appelberg
SLS/Appell förlag, 2019
444 s.

”Jag målar som en gud” heter konsthistorikern Hanna-Reetta Schrecks biografi om konstnären Ellen Thesleff (1869-1954). Inget utropstecken. Det är ett konstaterande. För den litterärt orienterade är det lätt att tänka på Södergran och det hon sa om sin självsäkerhet. Den fanns för att hon upptäckt sina dimensioner.

Biografin är kronologisk, och vissa konstverk som är särskilt ingående beskrivna fungerar som kapitelmarkörer och bestämmer i viss mån tematiseringen. Det är ett elegant grepp som skyr förenklingar, också lite krävande.

Men Schrecks arbetssätt ger en stor utdelning. Att börja läsa är som att gå in i ett kraftfält. Och att röra sig i finländskt kulturliv och på resor ute i Europa, från sent 1800-tal och fram till 1900-talets mitt, i Ellen Thesleffs fotspår är ibland rent nervpirrande spännande. Tiden hon levde i var på många sätt omvälvande. Flera krig trängde sig på under hennes livstid.

Biografin blir tack vare ambitionsnivån ibland ganska mångordig. Översättningen från finska (originalet kom ut 2017) är gjord av Camilla Frostell, känd för sin omutliga lojalitet mot ursprungstexten, så läsaren är i goda händer.

En leende kvinna
Ytterligare en omistlig biografi. Hanna-Reetta Schrecks verk om Ellen Thesleffs liv och konst är en detaljrik skildring, inte bara av finländskt konstliv. Foto: Heini Lehväslaiho

Ledord för hela uppdraget kunde vara just lojalitet, den som författaren har gemensam med Thesleff i förhållande till konsten. Lojaliteten innefattar också Thesleffs person, men som nutida biografer idealiserar Schreck henne inte. Ändå blir Ellen Thesleff under läsningen en hjälte – man imponeras av hennes kraft att gå sin egen väg, att arbeta hårt, att söka nya intryck och uttryck.

Ellen Thesleff växte upp som pappas flicka. Och faderns stora intresse var bildkonst. Den första bildningsresan Ellen gjorde till Europa var under hans ledning. Det är lätt att se hur det här stödet ledde henne in i seriösa studier. På den tiden ansågs kvinnors konststudier mest vara till för att de som gifta skulle kunna föra en hyfsat bildad konversation.

Ellen Thesleff var pådrivande redan som studerande, hon hoppade av Konstföreningens ritskola och såg tillsammans med några likasinnade, bland andra Magnus Enckell, till att få undervisning av Gunnar Berndtson i stället. Under paristiden blev Enckell nära vän och bollplank.

Schreck antyder att orsaken till att det skar sig mellan dem var att Ellen kanske velat något mer, men Enckell var intresserad av män, det var ingen hemlighet i Paris. Schreck ägnar ett visst utrymme åt vad frihet och normbrytande betydde i konstnärskretsar. Hon konstaterar ganska krasst att det för manliga konststuderande enligt tidens värderingar räckte väl om man undvek att få syfilis i ”pariserlivet”, för kvinnor var det en annan sak.

En allmän oro för dotterns säkerhet finns också i mamma Lillis brev, men källorna verkar eniga om att Ellen Thesleff alltid satte arbetet i första rummet. Det ledde också till att hon hade ganska liten flax på kärleksfronten.

Svartvitt porträtt av Ellen Thesleff, kortklippt
Självständigheten först. Och konstnärskapet. Ellen Thesleff var en framgångsrik konstnär, men fick uppleva att hennes konst rutinmässigt bedömdes och kategoriserades utifrån hennes kön. Att markera med kortklippt (bilden är från 1890-talet) var hon inte ensam om. Selma Lagerlöf gjorde det också.

Den som senare på sätt och vis var hennes livs kärlek, teater- och bildkonstnären Gordon Craig, ansåg att Ellen var den intelligentaste kvinnan han träffat, men något riktigt samliv verkade inte ha blivit av. De progressiva männen talade för att kvinnor skulle utöva konst på lika villkor, men deras personliga preferenser var konventionella.

Florens, som blev Thesleffs konstnärliga hem under många repriser, var ändå ett strå vassare än Paris. Där samlades konstnärer, okonventionella och kontroversiella personer med eller utan pengar för att slippa hemländernas trånga rum. Fast Finland var inte bara trångsynt, Schreck nämner kretsen kring kulturtidskriften Euterpe, som i början av 1900-talet satte sprätt på debatten om politik, kultur och sex och sånt.

Det gick bra för Thesleff, hon fick stipendier och flera konstverk köptes direkt bland annat av Ateneum. Hennes familj, mamman och systrarna, bodde också tidvis med henne i Florens. Fadern dog tidigt, och hon sörjde djupt det stöd hon mist. Men hennes bröder var också ett handfast stöd för henne.

Strömningarna som Thesleff fick kontakt med i Europa var de inte alltid avgränsade till bildkonsten, till exempel symbolismen hade starka avtryck i poesin, det noterar biografin. Gordon Craig fick henne intresserad av kroppens sceniska gestaltning och betydelser, och av rörelsen. Tankarna om rörelse hade inflytande av Isadora Duncan, som gav en ny syn på danskonsten och som levde tillsammans med Craig före Florenstiden.

För Thesleff blev 1920-talets i Finland en mörkare tid. Det var ont om pengar, hon och hennes syster Gerda Thesleff fick kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Avgrunden – det betydde att man måste börja undervisa – var oroväckande nära. Men de hade kvar sitt ställe i Ruovesi, Casa Bianca, som var byggt enligt Ellens anvisningar. Många av de kändaste målningarna med naturmotiv är gjorda där.

1920-talet präglades också av en viss kulturell polarisering och en ny konservatism inom bildkonsten, en dragkamp mellan kontinentalt och nationellt. I den ingick också en nygammal syn på kvinnor som konstnärer, kvinnligt geni skulle gärna ha något ömtåligt och sjukt över sig.

Det skulle vända för Thesleff, och hon hann uppleva att hon blev förstådd och uppskattad. När man betraktar bilderna av konstverken i biografin är det lätt att inse att hennes uttryck och konstnärskap ständigt var i rörelse. Dukarna från sent 1940-tal, med mytologiska motiv och en stiliserad form som lutar åt det abstrakta, representerar också de något nytt.

En stark vilja att se konstverken i verkligheten uppstår under läsningen av boken. Då kan noteras att en utställning av hennes konst pågår på HAM i Helsingfors fram till slutet av januari 2020. Den är kuraterad av biografiförfattaren.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*