ÅU 16.06.2020 05:00

Har du någonsin känt dig ängslig inför att gå på ett kalas som du blivit bjuden på, för att du befunnit dig mitt i en ny diet, med nya restriktioner att förhålla sig till?
Kanske du gått på det där kalaset, och känt dig misslyckad och skamsen för att du inte lyckades avstå från gräddtårtan. Eller så kom du på en ursäkt, så du slapp gå. Du kanske ändå inte hade några kläder som passade.
Har du känt så någon gång? Det har jag.
Jag övervägde länge om jag skulle skriva om detta ämne, för få saker är så intima och personliga som maten vi väljer att äta. Den generella uppfattningen är att en rund kropp äter för mycket, och en smal kropp äter för lite. Punkt.
En kropp som matchar idealet äter helt rätt, och gör vi bara som hen, så kan vi också se ut så. Det är denna uppfattning som har lagt grunden till den bantningskultur vi lever i, och som drivs av en industri som omsätter många miljoner euro per år. Problemet med denna uppfattning är att min kropps storlek inte alltid säger något om hur hälsosam den är.
Jag har alltid känt att jag behövt tänka på min vikt och vad jag äter. Jag har ofta fått höra att jag inte borde äta det ena eller det andra, och att jag inte kan klä mig si eller så om jag vill matcha idealkroppen. Den har kommenterats, kritiserats och synats, både av andra och av mig själv.
Jag har satt enormt mycket energi på att försöka leva upp till någon slags idealbild av hur jag borde se ut. Inte undra på att man känner press på att bli av med de där extra kilona – det är ju inte precis så att folk jublar när man lagt på sig lite.
De olika dieterna lovar att vi äntligen kommer få uppleva vår kropp, som den egentligen ska vara – smäcker, fast och lätt. Men blir vi verkligen allt det där bara för att vi uppnår ”idealvikten” (och vad är ens det?)? Enligt min erfarenhet är det inte så enkelt.
Visst mår jag bra av hälsosamma vanor och rutiner, som att motionera, äta mer grönsaker och mindre socker. Att däremot följa olika dieter, som gör mig så fixerad på vad jag stoppar i mig, vilken tid på dygnet och hur mycket, att jag tappar känslan för maten, ifrågasätter jag starkt hälsoeffekten av.
Å ena sidan håller vi igen och missunnar oss den njutning som mat kan föra med sig.
Å andra sidan vräker vi i oss när ingen ser, för att på måndag minsann ta itu med vikten. Vi lär oss så mycket om bantning och hur man ska hålla koll på vikten, att vi inte får plats för matkultur – att äta för njutningens, tillfredsställelsens och näringens skull, i goda vänners lag. Känslan för hunger och mättnad och de signaler kroppen sänder ut får inte plats. Mat är en ekvation som ska sluta på +-0 för att hålla vikten, -1 för att gå ner, och + 1 för att gå upp.
För det är ju så, en del kämpar för att gå upp i vikt och behöver fokusera enormt med tid och energi på att äta tillräckligt. De har alltid varit objekt för folks kommentarer, som ”Du måste ät upp dig, du är för mager”! Ni är också offer för bantingskulturen, där kroppen ska kontrolleras och ”jobbas med” för att uppnå ett visst ideal. Oavsett i vilken ända av rättesnöret du står, så är det samma krav vi känner av.
I juli fyller jag 60, och åren har lärt mig att jag är som lyckligast när jag har balans i livet. Jag äter det jag mår bra av, rör på mig lagom mycket, omger mig av personer jag trivs med, och försöker njuta av nuet. Då känns faktiskt vikten rätt så oviktig. Eller hur?

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln