Är du redo?

Har du packat väskan?

Har du med dig allt du behöver?

Hur ser hemmet ut, kan du lämna det och känna dig trygg i att allt sköter sig? Att åka iväg kräver förberedelse.

Någon gång under livets gång kommer stunden då du reflekterar över ditt liv, vad du åstadkommit hittills och vad du ännu drömmer om och kanske på vad som skall hända med din jordiska kvarlåtenskap.

Oberoende av om du lämnar efter dig lösöre eller fast egendom eller dina insatser för andra människor funderar nog alla någon gång på det som blir kvar.

En del tänker ekonomiskt, på arv och skatt, andra tänker på vänner och släktingar eller på yrkesliv eller samhälleliga insatser.

Vad skulle du vilja att står i din nekrolog? Att du lämnade efter dig en stor herrgård eller aktieportfölj?

Kanske att du är saknad av familj och vänner? Eller att du kommer att kommas ihåg för din vänlighet och ditt stora hjärta?

Ingenting utesluter det andra men medan vi lever kan vi försöka leva så som vi vill bli ihågkomna.

När vi gör den sista resan gör de flesta av oss det i en svart stor bil, kanske det inte är så viktigt att köra omkring med den redan medan vi lever?

Eller kanske du kan packa den stora svarta bilen med livsmedel och skor och vinterkläder till människor på stadens härbärgen, eller frälsningsarméns julinsamling.

Vi lever i ett land där det fortfarande finns minnen av krig och osäkerhet. Idag är det få som behöver oroas för att behöva gå i säng hungriga men många samlar egendom på hög för att öka sin trygghetskänsla. Ibland går det så långt att vi har svårt att avstå något så länge vi lever.

Jag brukar leka med tanken att vi får med oss all egendom när vi dör.

Karavanerna med saker efter den svarta bilen och köerna till graven eller himlen skulle vara en syn att skåda.

De flesta som suttit i kön till färjan efter midsommar kan föreställa sig den samma med lastbilar och släpvagnar.

Vi har så mycket.

Vi klamrar oss fast vid saker.

Föreställ dig i stället om vi skulle få ta med oss alla de människor vi håller kära eller som vi har delat djupa tankar med och som har berört oss.

Kön skulle vara ett myller av människor som före porten eller graven skulle kramas och ta avsked.

De bästa begravningar är ju just det, kära minnen, vänner som möter vänner och kära människor som skiljs åt.

När du packar handväskan och klär på dig ytterrocken, när du gör dig färdig för att lämna hemmet för söndagspromenaden: kontrollera att spisen och kaffekokaren är avstängd. Blev köksfönstret öppet?

Kontrollera att nycklarna är med, det är ju troligt att du återvänder hem om några timmar.

Telefonen? Plånboken? ID-kortet?

Då kan du vara trygg, du kan ta en sväng via vallokalen och fundera vem som bäst jobbar för en kyrka du vill vara med i.

När du gjort det har du tagit ett steg vidare i att skriva din nekrolog, att påverka i det samhälle vi tillsammans bygger.

Carita Eklund

tf. ledande diakonitjänsteinnehavare

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*