Angående skadegörelsen i Pargas

Jag kan bara hoppas att Ted Bergmans uttalande i onsdagens ÅU (31.7) inte utgör stadens svar på mitt öppna brev. Istället väljer jag en mer välvillig hållning och tolkar det som ett trött och mekaniskt svar på en journalists frågor från en teknisk chef som strax skall lämna sin post.

Vad gäller de olika tekniska lösningar som nämns i texten tänker jag inte gå in och resonera om dessa detaljer, det får någon annan göra. Men jag är fullständigt övertygad om att det finns konkreta åtgärder som går att genomföra, utan att de vare sig stänger ute människor eller innebär orimliga kostnader.

Vad som bekymrar mig mest är om rubriken på artikeln verkligen stämmer? ”Små möjligheter för Pargas att ingripa i skadegörelse”, är det verkligen så man ser på saken från stadens sida? Jag hoppas och väntar på ett ordentligt svar från Patrik Nygren och ledningsgruppen på Pargas stad.

Under tiden delar jag med mig av en liten händelse från så sent som igår:

Jag tog en kort promenad till bryggan i viken och mötte där en tysk man i husbil som tänkt spendera natten på plats. Vad bra, tänkte jag. Det brukar nämligen alltid vara mycket lugnare när gästande båtar eller bilar finns i viken över natten. (Det är fascinerande hur andras närvaro kan förändra en situation utan att någon egentligen behöver göra något.) Tysken berättade hur han rest genom Baltikum och Finland och var hänförd över sin fantastiska resa. Ikväll hade han kommit till Pargas. ”En vacker plats det här” konstaterade vi båda och såg ut över vattnet. När jag återvände hem ser jag genom fönstret hur en ”av de bilar” som brukar köra här, gasar hela Åsuddsvägen ner, sladdar runt vid bryggan och river upp ett enormt moln av damm över den tyska husbilen och gasar iväg igen.

Några minuter senare startar husbilen och kör iväg. Såklart, vem vill stanna där?

Sannolikt tillbringade vår tyske vän sin natt någon annanstans. Skulle knappast tro att han handlar något, äter sin frukost eller dricker sitt förmiddagskaffe på ställen i Pargas. Men han fick en historia att berätta.

Stefan Holmströms ledare i onsdagens ÅU har många goda poänger. Visst är polisen eller bevakningsbranschen de som kan göra omedelbar verkan i ett kritiskt läge, men exemplet från Dalsbruk 2004 är kanske mer intressant. Det är bara med förenade krafter och samarbete som man kan åstadkomma verklig skillnad. Men om själva staden uppgivet deklarerar att man inte kan göra så mycket – då är man riktigt illa ute. Då ger man en falsk bild av maktlöshet och uppmuntrar dessutom till likgiltighet och resignation.

Jag hoppas verkligen jag har fel.

Johanna Crafoord 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*