All sanning är Guds sanning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Så många människor verkar drivas av en föreställning om att vi måste vara överens för att kunna umgås. Jag har åsikter, därför är jag. Jag känner igen de tendenserna också i mig själv. Få erkänner det öppet. Övertygelsen om samförstånd är snarare som en typ av undertext som färgar det vi säger och hur vi säger det.
Jesu lärjungar bar på kraftiga förväntningar på honom. De hade föreställningar om vad Guds rike skulle vara, och hur deras mästare skulle bli det nya rikets härskare. Han var inte sån. Han vände totalt upp och ned på hela deras värld. Ni ska lära känna sanningen, sade han. Sanningen ska göra er fria.
Ju längre jag lever desto mera inser jag att sanningen sällan är sådan jag föreställt mig den. Vår kulturella undertext ljuger åt oss. Den blir en lögn som binder oss. Kan det vara så att sanningen kommer gående mig till mötes också där jag minst av allt förväntar mig att finna den? Kommer Kristus vandrande mot mig i skepnad av en förklädd främling?
Min första impuls kanske är att tala om för främlingen hur verkligheten är beskaffad och hur hen borde förhålla sig till den. Men är det inte först när vi sätter oss ner och jag börjar lyssna som de där små guldkornen av sanning blänker till? Vågar jag lyssna till den person som vill vända upp och ner på min värld? Den främling som irriterar mig mest? Den vars tro och världsbild är så väsensskild från min egen? Den främling som medierna eller rent av predikanterna vill få mig att frukta eller rent av avsky? Den jag omöjligt kan tåla?
Kan det vara så att när jag sätter mig ner och verkligen lyssnar och verkligen försöker förstå, då sitter Kristus där. Hans leende leker i ögonvrån varje gång jag förstår något jag inte förstått förut. När den andres obekväma perspektiv spräcker min förutfattade mening planterar Kristus ett litet korn av sanning i sprickan som bildas. Det förutsätter att jag är villig att låta mig utmanas och villig att släppa alla de bristfälliga sanningskonstruktioner jag hållit så värdefulla.
När samtalet är slut får jag dra skorna av mina fötter, för då står jag på helig mark jag inte tidigare beträtt. Barfota får jag vandra tillsammans med den förklädde främlingen iväg på en stig jag inte själv hade valt. Medan vi vandrar lär han mig en ny sång jag inte kunde förut. Jag andas lite lättare. Jag är lite friare än jag var innan. Den nya stigen var faktiskt ganska skön att vandra på.
Frank Berger
Teolog och frilansande musiker
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.