Åldrandets möda

Andreas Häger.

Förra veckan fyllde jag år. Det har hunnit ske ett antal gånger tidigare. Jag tror inte jag är ensam om att vara lite ”nojig” angående ålder.

För min del kan det delvis bero på att jag inte minst via arbetet träffar så många som är mycket yngre än jag själv. Det leder till dåliga skämt, som påståendet att jag inte minns om min studietid ägde rum på 1800- eller 1900-talet. Det är väl en slags försvarsmekanism.

Jag var långt över trettio sista (!) gången jag behövde visa papper vid alkoholinköp (en folköl på Ica i Uppsala), men i vintras konstaterade en (lätt onykter) ung man på järnvägsstationen i Helsingfors att ”du är väl inte kvar i arbetslivet” (det är jag). Och som så många andra har jag, när jag ibland efter flera decenniers paus träffat någon barndoms- eller ungdomskamrat, kunnat konstatera att jag också måste ha blivit äldre.

Min far, som närmar sig de år när åldern blir en prestation att skryta med, citerar ofta Psalm 90 enligt 1917 års översättning:
”Vårt liv varar sjuttio år
eller åttio år, om det bliver långt;
och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet”

Temat för psalmen är människans litenhet inför Gud – en annan vers lyder ” Människorna sveper du bort, de är som morgonsömnen. De förgås som gräset.”
Jag tror att det på ett paradoxalt sätt kan tolkas in en tröst i denna brutala formulering: att vi inte behöver göra oss bekymmer eftersom vi i det stora perspektivet är så små och det är så många saker vi inte kan göra något åt – till exempel tidens gång.

I den nyare översättningen lyder den sista raden i citatet ovan ”De flyende åren är möda och slit”. Det har även tolkats som att det är just de sista åren som avses vara slitsamma(st).

En ny dimension i ålderdomens möda har kommit genom den rådande pandemin. Det gäller isolering från vänner och släktingar och en ovisshet om hur länge detta pågår och om man själv drabbas.

Men det handlar också om synen på äldres människovärde, som när författaren Lena Andersson i Dagens Nyheter (28.3.2020) säger att Europa förvandlats till ”en samling diktaturer […] för att rädda livet på de fysiskt försvagade, de gamla, de skröpliga.” Om Mose i Psalm 90 uttrycker sin vördnad för Gud genom att säga att ”människorna sveper du bort” så är det för att desto starkare betona att vi inte är eller ska leka Gud, inte heller på bekostnad av gamla och skröpliga.

Och för min del kan jag än så länge också tycka att det är roligt att fylla år och bli firad med chokladtårta, tv-spel (för att hålla mig ung) och promenad bland liljekonvaljer.

Andreas Häger
Akademilektor i sociologi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*