Tobaksmannens rikare liv — eller hur kaftlös en läkare kan känna sig
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Skribenten Jouko Nurkkala är specialist i akutmedicin och jobbar vid ÅUCS. Foto: Privat
Jag är en mållös läkare. Mina fraser är utslitna. Jag känner mig ofta kraftlös och styrkeslös då jag träffar en rökare.
Emellanåt verkar hans ansikte ungt och stolt, emellanåt något föråldrat och grått. Fingrarna är skårade av arbetet, och vanligen missfärgade av tobaken.
Emellanåt är de smala och av tobaken skrynklade fingrar.
Fingrarna för cigaretten till läpparna för tusende eller kanske för första gången. Stunden är social eller ensam, emellanåt underhållande eller beroendeframkallande.
Mången överväger, varför man någonsin börjat röka. Mången söker styrka för att kunna sluta.
Jag träffar tobaksmannen på mottagningen med diverse tankar; vi talar om det redan gångna, levda livet och om de tidigare erfarna åkommorna. Var och en har levt ett unikt och rikt liv, och mötet med läkaren utgör bara en flyktig stund.
Jag frågar om rökningen och om avslutandet.
Rökaren svarar oftast med djup kännedom. Många gånger har man slutat, alltid påbörjats med ytterligare en gång.
Förbindelsen till tobaken är stark. Den moderna läkaren är patientens advokat och kompanjon – man bör vara korrekt och vetenskaplig, skrämseltaktiken är förbjuden.
Inom läkarkåren berättas det dock om en doktor som skrämde livet ur patienten. Därmed avslutades rökningen.
En annan läkare argumenterar om preventiv, förebyggande behandling, och den tredje hypnotiserar. Rökaren har hört mången helare och upplysare. Emellanåt har läkaren helt hållit tyst om tobaken, på grund av att ingendera har kunnat medla i denna krissituation.
Hur skulle jag kunna lyckas? Hur skulle jag kunna tilltala den andra människan så att vi kunde uppnå tillräcklig styrka och tilltro för den sista riktiga fimpningen?
Ifall jag skulle våga, kunde jag berätta historier om de forna rökarnas lärdomar, lidande, liv och död. Ifall jag hade kunskapen, skulle jag berätta historierna med allvarlig empati, med direkta fakta och med stark uppmuntran.
I min berättelse träffar jag rökaren på min mottagning. Den ena är till åren kommen, lungorna förstörda av rök; den andre är ung och med benet uppfyllt av blodproppsmassa.
Hos en annan har lungorna antastats av tobaksrök i årtionden. Varendaste inandning av tobaksrök spräcker de tunna lungblåsorna, helt liknande då en tunn bubbelplast spricker.
Rökaren berättar om den alltmer tilltäppta känslan, inhalatorpipan där hemma hjälper inte mera idag. Tobakskonsumtionen fortsätter ännu. Vi kopplar in dubbeltrycksventilatorn och andningen lättar igen för stunden. Vi talar om att sluta röka, för det skulle rädda den kvarvarande lungvävnaden.
Blodproppsmannen däremot har rökt bara ett halvt år, utstrålar vitalitet, men vars benbrott läker inte.
In kommer proppmannens ödeskamrat, gripen av en vävnadsnedbrytande hjärtinfarkt, på grund av en fimplång stockning i ett kranskärl, förorsakad av bara ett morgonbloss.
Vi börjar med akutbehandlingen av hjärtpatienten. På kardiologiavdelningen informeras konvalescenterna i en tobaksmonolog om hur den inandade dimmiga röken splittras upp i blodcirkulationen till tiotals kemiska giftföreningar, som förorsakar glödande rodnad i kärlsystemet. Från avdelningen utskrives intill varandra de, som erfarit en mirakelräddning, men även med brustna hjärtan, och med sviktande livsstyrka.
Berättelsens tredje rökare ligger förlamad i sängen. Tobaken frågar inte, var den lämnar sina spår, utan jämställt bränner den fast blodkärl i hjärnan, skapar nybildade utbuktningar i kärlen eller spränger dem.
Lyckligtvis rusar den moderna medicinen in, löser upp proppar, korrigerar utbuktningarna. Idag kan tobaksmannen klara sig på egna benen till sina anhöriga.
Ett annat öde väntar däremot rökaren i den fjärde berättelsen. Tobaken tär på honom och utvecklar cancerförändringar i mångsidiga former. Tobakens brännmärken hittas hos någon i tungan, i strupen, hos en annan i matstrupen eller i bukspottkörteln. För lungcancer har det reserverats en hel avdelning på sjukhuset.
Efter dessa dystra berättelser söker jag återhämta en förmåga att kunna leverera hopp till rökaren. Jag vill inte vara en predikare eller beröva individens autonomi, för livets val tillhör envars rättighet.
”Döden kan man inte lura på något sätt” slänger tobaksmannen lättsamt ut till mig.
Beträffande snusmumriken kan jag återkomma något senare.
Jouko Nurkkala
Skribenten är specialist i akutmedicin och håller på med en specialisering till anestesi- och intensivvårdläkare vid ÅUCS.
Den svenska versionen översatt av Outi Lahdenperä
Docent, specialist i cancersjukdomar och strålbehandling
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.