Åboforskare vet hur jättebläckfiskar blev monster: "Myterna är inte urgamla sägner utan oväntat moderna påhitt"
MONSTERMYT. Det var först på 1800-talets andra hälft som berättelserna om farliga jättebläckfiskar dök upp. Bild: Pierre Denys de Montfort
Nej, antikens sjöfarare pinades inte av en oro för att jättebläckfiskar skulle dra ned dem och deras fartyg i djupet. Det här säger forskaren Otto Latva vid Åbo universitet.
– Enligt talrika teorier har sjöfarare sedan urminnes tider sett jättebläckfiskar som monster och spridit hemska berättelser om dem till den stora allmänheten. Min forskning visar att så inte är fallet, säger Latva, som disputerar på lördag.
Jättebläckfiskar – de största kända ryggradslösa djuren – blev vidunder först i slutet av 1800-talet, i den transatlantiska kulturen, säger Latva. Vetenskapsmän hade en stor roll i att skapa myterna.
Berättelser om jättebläckfiskar som sänker fartyg dök första gången upp i den offentliga debatten i början av 1800-talet. I slutet av samma århundrade fick skräckhistorierna också utrymme i dagstidningar.
Sjöfarare hade länge känt till jättebläckfiskar, men de uppfattades inte som monster, utan som en efterlängtad fångst, enligt Latva.
– En jättebläckfisk betydde enorma mängder kött som kunde användas om bete. För valfångare var å sin sida bläckfiskrester i havet ett tecken på att det fanns kaskelotter i närheten.
När den västerländska synen på naturen blev mer systematisk och vetenskaplig, fick vissa djur paradoxalt nog sagolika egenskaper, säger Otto Latva. Foto: Pressbild
Många monstermyters rötter går att finna i hur upplysningstidens filosofer och naturvetare ville motarbeta folktro. Gamla sägner om bestar och vidunder förklarades därför med sådana djur som verkligen fanns.
– Den västerländska synen på naturen förändrades. System och klassificeringar ersatte de tidigare uppfattningarna om djur med speciella och fantasifulla egenskaper.
På så vis fick flera djur bära ”bördor” som bestod av fabeldjurs egenskaper, säger Latva.
– En av mina centrala teser är att upplysningstiden, i motsats till det man oftast tror, inte avlägsnade monstren från världen. Istället skapades en hel del nya vidunder.
På 1700-talet ansåg naturvetare ännu att jättebläckfiskar överlag var tämligen betydelselösa djur som inte ens dög som farliga bestar. Det var först på 1800-talet som vetenskapsmän började underbygga de monstermyter som är välkända i dag.
Ett bra exempel är den nordiska folktrons sjöodjur Kraken. Den uppfattades ursprungligen inte alls enbart som en bläckfisk, utan också som en stor sjöstjärna eller något krabbartat.
– Hela monstertraditionen försköts under 1870-1890-talen att gälla enbart Architeuthis-släktet. Det var också först då man började använda begreppet jättebläckfiskar, säger Latva.
Otto Latva disputerar på lördag klockan 12. Platsen är Osmo Järvi-salen i byggnaden Medisiina på Kinaborgsgatan 10. Opponent är professor Sandra Swart från Stellenbosch universitet i Sydafrika. Kustos är professor Marjo Kaartinen från Åbo universitet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.