Åbo förändras, men vissa saker är som de alltid har varit
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Där Domkyrkotorget möter Nylandsgatan, precis vid övergångsstället, bildas en jättepöl med smältvatten så fort temperaturen slår över från minus till plus.
Som Åbovintrarna brukar se ut, hinner det hända åtskilliga gånger under tiden mellan november och april. I en tid av avancerade tekniska landvinningar kunde man tro att det fanns någon dräneringsteknik som rådde på smältvattenpölen, men hittills har ingen effektiv lösning synts till.
Därför står hundratals människor varje dag under smältvattentiden och funderar på dagens taktik för att ta sig förbi pölen: vada igenom, hoppa över, runda till höger, runda till vänster eller, i värsta fall, välja ett annat övergångsställe.
När jag någon gång delat en bild av smältvattenpölen på sociala medier, så där som man gör idag när trivialt och viktigt dokumenteras i ett oorganiserat flöde, har jag alltid fått samma reaktion.
Den kommer från bekanta som under några år av sitt liv bott i Åbo, men nu bor någon annanstans. Reaktionen andas igenkännande: Den smältvattenpölen, ja. Tänk att något fortfarande är sig likt!
Människan behöver något att hänga upp sin världsbild på och då är tillvarons konstanter viktiga. Något beständigt, som en domkyrka, eller ett gemensamt irritationsmoment, som en smältvattenpöl.
Det är inget konstigt i att leta upp bekanta platser i en stad man inte besökt på länge, men det kan också slå fel, eftersom det ibland kan hindra en från att se saker som blivit bättre.
Jag var i Skellefteå i norra Sverige på arbetsuppdrag för ett par år sedan och gjorde först misstaget att försöka orientera mig utifrån den vaga minnesbild jag hade av staden från 1980-talet, när det ännu gick en färja mellan Jakobstad och Skellefteå. Det var inte stort mer än en korvkiosk och en kort gågata kvar av den stadskärna jag trodde att jag kom ihåg, men lyckligtvis hade jag förstånd att gå en bit längre och fick upptäcka de fantastiska nya områdena längs älven, med promenadstråk, grönområden och intressanta restauranger.
Det hade varit lite snopet om jag nöjt mig med korvkiosken.
I höst är det ofattbara trettio år sedan jag flyttade till Åbo, hösten 1989 när Berlinmuren revs och östblocket kollapsade medan vi satt av grundkurs efter grundkurs på de röda plaststolarna i Sibeliusmuseets Brahe-auditorium. På den tiden fanns varken Tomasbron, Teaterbron eller Biblioteksbron. Arkenkvarteret var en klunga förfallna hus bakom ett högt plank. Det gick tung biltrafik rakt över Domkyrkotorget. Områdena mellan Studentbyn och universitetscampus var ett förfallet och lite skrämmande ingenmansland. Åstränderna bortom Förin var inte tillgängliga för allmänheten på samma sätt de är nu.
Förbättringar är lömska på det sättet att de så fort blir en del av vardagen. En kort tid är de skinande vita och man tänker oj, vad fint! Men sedan blir allt vardagslunk och bakgrundsbrus. Man korsar en ny bro, förskjuter omärkligt sin dagliga omloppsbana med några tiotals meter, men tänker sällan på att bron inte alls fanns för några år sedan.
Vid varje tidpunkt bjuder stadsbilden på något att förfasa sig över; en grop, ett vägbygge, ett nytt hus som ser helt förfärligt ut, men när alla förändringar läggs samman har den offentliga miljön i Åbo förändrats mest till det bättre under de senaste trettio åren.
Snart är det september igen. En morgon har antalet parkerade cyklar på campusområdet ökat exponentiellt. Nya studenter rör sig i stora flockar och gör staden till sin egen, bit för bit.
I vinter, när temperaturen slår över från minus till plus, kommer några av dem att bli varse att det bildas en jättepöl med smältvatten där Domkyrkotorget möter Nylandsgatan. Åbo förändras, men vissa saker är som de alltid har varit.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.