Sakta och försiktigt mot ett samhälle med skyddsavstånd

Vi har i Finland nu levt snart två månader i undantagstillstånd. Dessa veckor har fört med sig stora förändringar i vår vardag.

Både våra arbeten och skolan har flyttat hem och vi har tagit distans från varandra samt undvikt att träffa våra nära anhöriga, som är över 70.

Denna vår har fört med sig en takt och ett lugn som få av oss har varit vana vid, men också ensamhet och saknad.

Finland har ändå lyckats med de målsättningar vi har haft i fråga om att begränsa spridningen av epidemin, trygga en tillräcklig kapacitet inom intensivvården samt trygga de som hör till riskgrupperna.

Till följd av de breda begränsningar som vi haft i kraft har den så kallade smittokoefficienten R0 sjunkit till under 1. I det skede har vi nu i Finland, precis som i de flesta andra europeiska länder, gradvis börjat öppna samhället.

Från och med den 14 maj återgår man till närundervisning i de finländska grundskolorna, man öppnar upp idrottsplatserna utomhus och underlättar arbetspendling över gränserna, till exempel från Estland.

Från och med den första juni är det meningen att utöka lättnaderna, så att folksamlingar på upp till 50 personer tillåts och olika offentliga byggnader som museum och bibliotek öppnar.

Även restaurangbranschen ska få öppna, men stegvis och med olika typer av begränsningar gällande till exempel kundmängder.

Att vi nu kan lätta på dessa begränsningar betyder inte att faran är över. Vi har fortfarande en coronaepidemi i Finland. Och ja, det finns en möjlighet att smittofallen ökar då begränsningarna lättas, fast det självklart inte är regeringens mål att någon ska bli sjuk.

Det som gör epidemin så svår att hantera är att det inte finns någon som kan säga hur länge coronaviruset kommer att vara en del av vårt samhälle.

Vi har inte möjlighet att stänga samhället för en så lång tid som det skulle kräva att ”vänta ut” viruset, och då skulle ändå risken finnas kvar för att det när som helst kan komma tillbaka till exempel från ett annat land.

Därför måste vi finna nya sätt att ordna vår vardag. Det innebär att vi inte kommer att återgå till en likadan vardag som vi levde i under början av året.

Skolan kommer att vara ordnad på ett annat sätt, biblioteken kommer att vara ordnade på ett annat sätt, restaurangerna kommer att vara ordnade på ett annat sätt. Vårt samhälle kommer inte att vara riskfritt.

Det är viktigt att komma ihåg, att begränsningarna måste lättas stegvis och försiktigt. Det finns med andra ord inga garantier för att vi verkligen kommer att lätta begränsningarna i den utsträckning som man nu har tänkt.

Allt beror på hur epidemin utvecklas och huruvida fallen kraftigt ökar. Vi måste med andra ord förbereda oss på att det kan komma en tid när vi tvingas återinföra begränsningar, eller låta bli att lätta på begränsningar som planerat. Allt beror på hur helheten ser ut och utvecklats.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att allra mest betydelse för att begränsa spridningen av viruset har det hur vi själva beter oss.

Ju bättre vi klarar av att hålla skyddsavstånd, tvätta händerna och begränsa onödiga fysiska kontakter, desto sämre möjligheter har coronan att försöka sprida sig.

Li Andersson

Undervisningsminister, riksdagsledamot, Vf

Lokala riksdagsledamöter skriver kolumner i ÅU på torsdagar.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*