”Jag är inte förälder, men jag är faster, gudmor, lärare, mentor, arbetskamrat, arbetsgivare och beslutsfattare.”

Mina kusinbarn har blivit ett år äldre sedan förra julen och tvekar en stund, men sätter ändå igång med att leka kurragömma efter julmiddagen. Tradition är tradition.

Till traditionen hör också att de ska övertala mig, som den enda av tio–tolv vuxna, att vara med och leka. Jag försöker säga nej, det hör också till, och hänvisar till att jag är förkyld och börjar känna mig lite gammal.

”Nej”, säger ett av barnen bestämt. ”Du måste vara med och leka tills du fyller – och tar i med den högsta siffra han kan komma på – femtio”.

Jag upplyser dem om att den dagen kommer mycket snart.

”Va? Är du äldre än pappa? Då måste du lova att vara med tills du är sextiofem.”

Jag lovar. Är det så att de har lust att leka kurragömma ännu när de är tjugofem år gamla ska det inte stupa på att jag vägrar.

Det känns bra att ibland kunna ställa upp som en vuxen som inte är uttröttad av ständiga önskemål om att vara med och leka.

Den som är vuxen och inte har egna barn förpassas i vissa sammanhang ut i ett ingenmansland. Inte omedelbart identifierbar som en mamma, pappa, mormor eller farfar. Ibland onödigt omedveten om att tiden går, eftersom tidens gång inte dagligen demonstreras i egna barn.

Folk som är föräldrar kan se på oss som förvuxna tonåringar, som kan äta glass till middag och aldrig behöver skynda hem från jobbet för att ett barn blivit sjukt eller behöver köras till en fotbollsträning. Det är en generalisering som det går att förstå, men som många det oaktat blir ledsna över.

Vuxenlivet, hur det än ser ut, har en tendens att föra med sig stora inslag av ansvar, bekymmer och livspussel, medan utrymmet för att äta glass till middag är ganska marginellt.

De senaste månaderna har de sjunkande födelsetalen i Finland varit föremål för svarta rubriker och bekymrade insändare. Helsingin Sanomat rapporterar för all del 25.2 om att botten i födelsetalen kan vara nådd, men det är ett faktum att familjerna blir mindre och att allt fler finländare hör till den kategori som aldrig blir föräldrar.

Det är en debatt som bitvis känns lite absurd för den som själv hör till den del av befolkningen som skärskådas och problematiseras. Det är inte lätt att hitta rätt ton i debatten när något så privat som att ha eller inte ha barn blir föremål för spekulationer från politiker och forskare.

Det känns tack och lov som om diskussionen blivit mer empatisk och öppen för olika livssituationer, men det kan hända att mitt intryck bara beror på att jag numera är äldre. Därför sympatiserar jag med de 20–30-åringar som står i fokus för den aktuella debatten och får se sig påklistrade hela spektret av etiketter från klimathysteriker till omogna livsnjutare.

Ingen vill ha ett samhälle som blir som ett av de där semesterhotellen med vuxen atmosfär, som det heter i reklamen: rent, tyst, lyxigt, men i ärlighetens namn ganska trist.

Diskussionen om familjepolitik och barns villkor kan inte bara vara förbehållen dem som prickat av alla stationer på livsresan i rätt ordning.

Jag är inte förälder, men jag är faster, gudmor, lärare, mentor, arbetskamrat, arbetsgivare och beslutsfattare. Jag är intresserad av att samhällsinstitutioner, boenden och arbetsliv utformas så att de är bra för barn och vuxna i olika livssituationer. Låt mig delta med den kunskap och de resurser jag har.

Siv Sandberg

ÅA-forskare i offentlig förvaltning

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*