Att blicka fram och tillbaka

Ett privilegium som forskningen erbjuder är möjligheten att på arbetstid stilla sin egen nyfikenhet.

Det finns alltid nya frågor att försöka klargöra, problem som kan lösas eller experiment som skall utföras och förklaras. Arbetet tar aldrig slut, men den relevanta frågan är ju naturligtvis om någon vill betala för det vi vill göra.

När jag vårstädade stugan för en tid sedan, föll min blick på ett bleknat diplom på väggen i pojkarnas sovrum. Diplomet var från Kokkola cup för sju år sedan där vår äldsta son deltog som lånespelare i sin kusins fotbollslag. Mina tankar vandrade tillbaks till den sommaren.

Minnesbilder om hur vi njöt av sommaren på stugan, av sommaren och värmen men framförallt känslan av hur mycket som hade hänt i våra söners liv. På något sätt kändes det som om mitt eget liv har stått stilla i jämförelse, men hade det?

Automatisk började jag tänka tillbaka i tidsintervaller av forskningsprojekt.

En projektperiod tar normalt drygt fem år i anspråk från att skriva ansökan, genomföra forskningen och sist också rapportera resultaten. Processen blir ganska bra dokumenterad, så den fungerar bra som måttstock om hur tankeprocessen och kunskapen har ändrat över en begränsad tidsperiod.

Att skriva en bra forskningsplan är en arbetsdryg process som oftast kräver mera tid än vad som finns tillgängligt, lite som livet i sig självt. Att odla fram en bra idé kräver veckor av funderande innan den först ganska löst formulerade första tanken om ett intressant problem har utkristalliserats till en relevant forskningsfråga.

Relevansen är viktig, först och främst för mig personligen, men också för samhället i stort. För att jag skall ta itu med att lösa problematiken måste jag tro på att idén är viktig och kommer att bidra med samhällelig nytta framöver.

Följande steg i processen innebär att formulera idén till det dokument som skall övertyga en lämplig forskningsfinansiär om att just den idén är värd att satsa pengar på. En bra forskningsplan kan se ut på många olika sätt. I korthet består planen av en beskrivning om vad du vill göra, varför detta är viktigt och hur du hade tänkt uppnå ditt mål, gärna med konkreta delmål och mätbara resultat i fokus.

Vidare borde man kunna beskriva varför just du är den rätta personen att genomföra planen och detta innebär alltid ett visst obehag för en österbottning som jag i grund och botten är. Att lyfta fram sig själv passar sig liksom inte riktigt.

De flesta finansieringsinstrument vill ha en beskrivning varför projektet är viktigt även utanför det vetenskapliga sammanhanget. Till en början kändes detta tillägg som väldigt onödigt, eller som en kollega från Tyskland uttrycket det ”Everyone knows this is important”, det vill säga alla vet ju att detta är viktigt.

Men att verkligen formulera varför idén kommer att ge relevans även utanför de akademiska cirklarna har gett en ny dimension till hur jag själv ser på min egen forskning och hur jag planerar för framtida projekt.

Skrivfasen är den mest påfrestande. Orden vägs på guld. Alla tankar skall med, bakgrunden skall vara tillräcklig så att alla läsare förstår varför, men man skall helst inte upprepa sig.

Skriver man en forskningsplan för ett samprojekt, innebär det alltid ett beroende av och koordinerande med samarbetspartners som skall bidra med idéer och texter till ansökan. Att tänka högt tillsammans för att förädla idéerna är en bra sak, men när tankar kläd i ord innebär det alltid ett kompromissande för att homogenisera tanke och text.

När sen finansieringsbeslutet kommer så blir det i bästa fall bli en stund av euforiska känslor som snabbt övergår till praktiska problem som att anställa personal med rätt bakgrund till projektet. Sen kommer genomföringsfasen, som innebär dagliga bestyr i labbet med insamling och analys av data som sen förädlas till en vetenskaplig uppsats.

Att publicera arbetet är det viktigaste sättet att sprida den nyskapade kunskapen till resten av världen. Ett opublicerat arbete är nämligen ett ogjort arbete.

När projektets finansieringsperiod är över återstår sen den sista fasen i projektet, rapporteringen. Då blir det att kolla vad som lovades ett antal år tidigare och hur mycket vi klarade av att genomföra. Oftast blir jag förvånad. Till och med mycket förvånad och nöjd.

Förvånad hur lite vi förstod när vi formulerade vår plan, hur mycket vi lärde oss under projektperioden.

När jag läser rapporterna från de projekt vi planerade vid tiden för Kokkola cupen, har resultaten vida överstigit den förväntning som blev skriven i ansökan.
Precis som sönernas utveckling till unga män och livet i övrigt.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*