”23.11, en alldeles speciell dag. Jag minns den i detalj, också 20 år senare”

23 november är en alldeles speciell dag. Varje år – i den gråa november som inte alls är någon favoritmånad för mig – finns ett datum jag bara älskar, då det känns som vikt för två jag älskar.

Den här dagen fyller de 20 år.

Och jag minns ännu i dag hur jag i det dåtida ÅU kliver in i chefredaktörens hörnrum i Auragatans och Slottsgatans hörn och säger att jag kommer att behöva en längre ledighet.

Redan i det skedet av graviditeten kunde jag använda frasen: ”Jag väntar tvillingar”.

Vi visste då att de var två och att den förstfödda skulle få bli storasyster, för två på en gång.

Könet visste vi inte förrän de var födda.

Och så mycket mer om hur det är att faktiskt ha tvillingar visste vi inte heller.

Men så fanns det trillingar i bekantskapskretsen.

Via dem fick man en insikt om och känsla för att jonglerandet i föräldrarollen skulle få ytterligare några dimensioner då babyn inte är en i taget, utan flera.

Naturen har ordnat det fint då graviditeter tar sin tid.

Man hinner tänka, läsa på, och så hinner man till exempel måla sovrumstaket.

Från jobbet minns jag att Tomasbron byggdes och att jag klättrade upp för en stege till ett tak för att fotografera bygget.

En kollega blev sedan lite upprörd över mitt klättrande med magen i vädret.

Men minnena av hösten för 20 år sedan är egentligen inte så många, inte förrän detta datum, den 23 november.

Den dagen minns jag i detalj.

Det skulle bli kejsarsnitt eftersom A-babyn (alltid den som ligger längre ned) vände fel och vi hade fått ett klockslag till ÅUCS.

Så kom något akut kejsarsnitt emellan och det blev ett par timmars väntan.

Vid kejsarsnittet fick jag följa med vad som hände och hörde personalens prat.

Det högljudda ståhej som uppstod när tvillingarna togs ut var enbart positivt.

Först kom en rejält över tre kilo stor pojke, sen en lite under tre kilos flicka. Jag tror vi var många som fällde någon tår, och med ensamrätt att kalla sig lyckligast i världen var förstås jag.

Den låga nativiteten är i dag ett samtalsämne och var och en väljer om den ska bli förälder eller inte.

Alla blir inte även om de vill.

Oberoende kan det hända att vi alltför lite talar om föräldraskapet ur synvinkeln ”glädje med stort G”.

För mig var det och är det det bästa, det viktigaste, det största.

Glädje, omsorg, stolthet, oro, kärlek, det är nyckelorden.

20 år och ramsan är sig lik.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*