Pia Heikkilä 10.04.2020 08:00

Den sista vårterminen i Cygnaeus skola i Åbo centrum var tuff.
Nadja Henriksson, då 9 år, gick inte till skolan på flera veckor. Hon var nedstämd och vände sig ifrån det mesta.

I och för sig var det inget nytt med hinder på livsvägen vare sig för Nadja eller hennes mamma, Anna Lumme. Nadjas uppväxt är kantad av utmaningar.

Den första diagnosen – diabetes – kom då hon var ett år gammal. Till de senaste diagnoserna – då Nadja gick på årskurs 3 – hör ADD och autismspektrumstörning.

Men våren 2019 hade Nadja och hennes föräldrar kommit till ett vägskäl.
Var fanns den hjälp som skulle räta upp tillvaron igen?

Nadja Henriksson. Foto: Pia Heikkilä

Flyttade hem

Det visade sig att den fanns i ett litet gult hus nära havet, vid en landsväg på 114 kilometers och en färjas avstånd från Åbo.

Den lilla 9-åringens livsgnista tändes igen i Hitis-Rosala skola.

I augusti 2019 flyttade hon hem. Till Hitis, där både mamma och pappa är uppvuxna, till samma skola där pappa började år 1970 och mamma år 1997.
En cirkel slöts.

Hitis-Rosala skola. Foto: Pia Heikkilä

Mamma Anna Lumme lämnade Hitis tidigt

Nadjas mamma, Anna Lumme, lämnade Hitis då hon var 15 år gammal. Hon ville kapa av banden till uppväxtmiljön.

Hon flyttade till Åbo för att gå i Katedralskolan. Staden var stor och okänd. För att hitta från Studentbyn till skolan den första dagen tog Anna sikte på Domkyrkans torn. Anna kämpade både med sig själv och med allt det nya.

Samma höst som Anna, 18, skrev sina första studentexamensprov föddes Nadja. Efter vårens skrivningar lämnade Anna och Nadja studiebostaden för att flytta till Nadjas pappa som bodde i Hitis.

Anna Lumme. Foto: Pia Heikkilä

Efter mammaledigheten längtade Anna efter att studera på universitet. Att skriva är drömmen. Hon fick en studieplats vid ämnet svenska vid Åbo Akademi.

Separationen från Nadjas pappa var redan ett faktum. Åbo lockade igen.

Men att flytta tillbaka till Studentbyn gick inte – föräldraledighetens minimidagpenning räckte inte till att betala garantihyran. Utkomststöd ville Anna inte lyfta.

Efter ett års arbete i Hitis-Rosala hade hon sparat ihop sitt kapital. Nu skulle studierna börja!

Tillbaka till Åbo

Anna och 1-åriga Nadja flyttade tillbaka till Åbo. Nadja fick en dagisplats på Kuratorsstigens dagis.

Men svårigheterna började snart torna upp sig.

Nadja diagnosticerades med diabetes. De två småsystrarna som föddes åren 2014 och 2017 drabbades av svåra allergier och astma.

Mamma Anna lyckades ändå skriva klar sin kandidatavhandling i svenska.

– Personalen på dagis var underbar, mitt stora stöd. De lärde sig sköta Nadjas diabetes. De flexade och de förstod. Världens bästa dagis!

Men tillvaron som i praktiken ensam förälder till tre små barn blev allt tyngre. Nadjas diabetes krävde särskilda omsorger. En vanlig magsjuka kan få livshotande konsekvenser och sjukhusresorna var många.

Många utmaningar

Redan tidigt hade det visat sig att Nadja var ett barn som inte gick att passa in i vedertagna mallar. Hon lärde sig läsa och skriva som 3-åring och trivdes helst i vuxnas sällskap.

Däremot var det svårare med att ha många barn runtomkring sig. Stressnivån i stökiga barngrupper i förskola eller skola i kombination med småsyskonen hemma ledde allt oftare till timslånga utbrott. ”Meltdowns” som Nadja själv kallar dem.

Nadja Henriksson. Foto: Pia Heikkilä

Det stod snart klart att Nadja behövde extra psykiatriskt stöd. Vändpunkten kom dagen då Nadja uttryckte att hon inte längre ville finnas till.

Familjen hade fått stöd tidigare. Men aldrig tillräckligt. Nadja hade nyligen gjort en neuropsykiatrisk utredning och fått diagnoserna ADD och ASD, nu kopplades psykvården in på nytt.

ASD, autismspektrumstörning, som tidigare kallades Aspergers.

Anna gick in i väggen

Den unga trebarnsmamman Anna kämpade och kämpade. Förhållandet till de yngre döttrarnas far hade gått i kras. Anna gick om och om in i väggen.

Hösten 2018 möttes hon äntligen av en professionell röst som sade: så här mycket ska inte en enda människa klara av ensam. Resultatet blev mera hemhjälp, stödfamilj åt småflickorna, förlängd sjukskrivning för Anna. För tillfället är hon rent formellt sjukpensionär fram till augusti 2020.

Men Nadjas problem kvarstod. I maj 2019 klarade hon inte av att gå till skolan på flera veckor.

– Cygnaeus skola i all ära – men för ett barn som Nadja är mängden intryck bland 400 barn för många. Skolvägen genom Salutorgets byggarbetsplats skrämde henne. Hon klarade inte av att hålla reda på sina saker. Hon var vilse, säger Anna Lumme.

Till Hitis-Rosala

Nadja hade tillbringat vartannat veckoslut hos sin pappa Max Henriksson på Hitis under hela sin uppväxt. Och dit ledde den väg som skulle få Nadja på fötter igen.

– Max sa: ”Du har tagit hand om henne de första nio åren av hennes liv. Nu tar jag hand om de nio följande”, säger Anna.

Max och Nadja Henriksson. Foto: Pia Heikkilä

Att svara ja till förslaget var både lätt och svårt.

– Men genom att släppa mitt barn ifrån mig fick jag henne tillbaka, säger Anna.

I augusti 2019 började Nadja årskurs 4 i Hitis-Rosala skola.

Det har nu gått åtta månader sedan Nadja flyttade till sin pappa.

– Det kan inte bli bättre än så här. Nadja har alltid trivts här ute. Det är naturligt. Jag ser inga problem alls, säger Max Henriksson.
Anna Lumme håller med. Det var rätt beslut som fattades.

– Kulturen i Hitis passar henne. Vi har kunnat avsluta ergoterapin. Hennes specialbehov märks knappt mera. I skolan finns en assistent, som hjälper henne med hennes diabetes, men det är allt. I den lilla skolan klarar hon av att hålla reda på sina saker. Kontakten med psykiatrin kunde avslutas. Familjerehabiliteringen gällande henne har kunnat avslutas. Det är magiskt.

Själv är Nadja Henriksson, numera 10 år fyllda, helt tillfreds.

– Jag vill inte flytta tillbaka till Åbo. Förut kunde jag få utbrott. Det får jag inte mera. Det har helt gått om.

Nadja Henriksson ler igen. Foto: Pia Heikkilä

De två sammanvuxna öarna Hitis-Rosala har en befolkning på 167 personer. I skolan i Rosala by går just nu sju elever. Skolan är ständigt under indragningshot.

Aktiviteten bland byborna har dock varit stor för att förhindra att skolan stängs. En kampanj för att locka barnfamiljer till ön ser just nu ut att ge resultat.
– Småskolorna är bra och eleverna mår bra. Det är tokigt när man drar in dem, säger Max Henriksson.

Nadja och Max Henriksson. Foto: Pia Heikkilä

Nadja är skolans kanske allra bästa ambassadör just nu.
– Här är mycket bättre än i förra skolan. Mycket lugnare. Skönt. Jag har aldrig klarat av mycket ljud och sånt. Jag mår mycket bättre. Min depression har gått över här. Jag orkar leka mera.
Ingenting var roligt förr, då jag inte mådde bra.
Byaskolor passar inte alla barn. Men för Nadja Henriksson är kombinationen av den skyddade miljön och en frihet att rå om sig själv en lottovinst.
– Eleverna här rör på sig mycket. Ingen retning och mobbning. Det är mycket lugnare. Eleverna får mer luft. Här är roligt, man får snabbt nya vänner, säger Nadja.

Sanna Järf är lärare i Hitis-Rosala skola. Foto: Pia Heikkilä

Tillvaron i ett litet samhälle kan vara enklare än i en stor stad. Två av kompisarna bor på bara några hundra meters avstånd från Nadja.
– Jag kan bara gå dit och knacka på. I Åbo måste man alltid planera om man skulle träffas, ibland flera dagar i förväg. Här kan jag bara säga till pappa att nu går jag till Ronja.

Mamma Anna saknar dottern

I Åbo jobbar mamma Anna på att bygga upp sin nya tillvaro, utan den äldsta dottern i hemmet. Hon träffar Nadja med jämna mellanrum och Nadjas framsteg kompenserar alla känslor av förlust.
– Jag saknar henne massor, men saknade henne ännu mera när hon var här men inte närvarande.
Anna siktar på att bli klar med sin magistersexamen i svenska vid Åbo Akademi. Målet är att bli klar innan Nadja går ut grundskolan.
– Jag älskar mina studier. Att skriva och formulera mig, det är vad jag kan och vad jag vill göra. När jag blir klar ska jag lära folk att kommunicera, jag ska skriva och berätta om barn och sjukdomar, om vård och diabetes och om specialbehov och diagnoser.
Också Nadja har språket i sin makt. Hon kan tala för sig och uttrycker sig moget. Hon tycker om att läsa, helst tjocka böcker i genren fantasy. Narnia-böckerna hör till favoriterna.

Anna Lumme.

Söker stabilitet

På varsitt håll stretar nu mor och dotter vidare för att hitta stabilitet och balans.
Anna Lummes bagage är tungt. Men hon utnyttjar sina personliga egenskaper av att vara en obotlig optimist och envis som fan.
– Jag brukar säga att jag har stressfrakturer i hjärnan, orsakade av långvarig stress. Jag blir kanske aldrig helt återställd efter mina första 29 år i livet. Men jag kan utveckla mitt ordförråd och utveckla mina kunskaper. Jag ser alla möjligheter.

Sommarplaner

Ute i Hitis-Rosala ser dottern mest fram emot sommaren. Då har hon och kompisen Elvira ett hedersuppdrag.
– Vi ska sköta om kossorna i Hitis. De är nio stycken och byalagets. Vi ska ge dem mat på morgonen och kvällen och kanske tvätta dem.
Det finns otaliga former av terapier och metoder för återhämtning. Behoven är individuella. Livet på landet är ingen universalmedicin som kan ordineras till vem som helst.
Men då Nadja Henriksson rabblar upp namnen på kalvarna, kossorna och tjuren blir allt det svåra med ens alldeles enkelt.
Meningen i tillvaron kan vara kalvarna Raven, Flow, Candy och Brunfläck, kossorna Mamma Mu, Galna mamman, Dumble, Snöboll och Sockerfluff (eller var det Sockervadd). Flow är den enda tjuren.
I Nadjas plirande blick finns fortfarande mörka stråk. Men gnistan är tänd igen och det är inte långt kvar till sommaren.
Intervjuerna med Anna Lumme, Nadja och Max Henriksson gjordes före coronakrisen bröt ut.
LÄS OCKSÅ: De flyttade till Rosala och startade företag — här kan de bo nära vattnet och jobba hemifrån

Pia Heikkilä
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln