White Monkey av Adrian Perera

Utmaningen. Adrian Pereras dikter i ”White Monkey” konfronterar den vita hegemoni som lever och mår bra vår kultur. De rör vid stora känslor: sorg, vrede, kärlek. Och de kryper in under skinnet på sin läsare.

White Monkey
av Adrian Perera
Grafisk form: Tom Backström
Förlaget, 2017
77 s.

 I fjol när Arvid Mörne-tävlingen gällde lyrik kammade Adrian Perera hem första priset, och den diktsvit han deltog med intresserade också utgivare. Nu kommer en hel samling ut under titeln ”White Monkey”.

Boken kan läsas som en enda svit med 38 numrerade dikter under ett särskilt tema. De inramas – och avbryts – av en intervjusituation som tränger sig på med exakta tidsangivelser. Det sista är ”19:45”.
Om man vill kan man tänka att det räcker ungefär tjugo minuter att forsa igenom dikterna i en enda rasande oavbruten läsning. Men siffrorna pekar också iskallt på den futtiga tid man i samhället ger frågan som skärskådas – ingen alls i praktiken.

Frågan handlar om strukturell vithet och kulturellt överordnande och underordnande. För det har också funnits ett enda ord, rasism. Men det associerar vi med tydliga verbala och fysiska påhopp, eller på klart ekonomiskt och socialt förtryck.
Det som nu beskrivs är närmast vardagliga situationer som en icke-vit kan befinna sig i i Finland i dag, och alla de futtiga tanklösa kommentarerna, och en pendling mellan mamma (icke-vit) och pappa (vit och infödd).

Vithet! Man känner av provokationen! Det är en definition som inbegriper mig själv, där det tidigare inte alls behövdes någon, för att vithet var en självklar utgångspunkt. ”White Monkey” är politisk dikt. Kanske kan man till och med kalla den aktivistdikt, i alla fall fläckvis.
Den börjar med att etablera ett jag. Det gör den genom frasen ”Min mor”: det är den starkaste av anknytningar, en intimitet som fanns i begynnelsen. I berättelsen finns en talande, en mor och en far, en av dem vit, en icke-vit. Andra röster finns också: journalistens, vännernas, kärestans.

Dikterna är byggda som korta scener. Barnet talar, eller ”en mor” eller ”en far”. Finessen och utmaningen är att det måste ske i jag-form. Det är en manöver som fungerar: man får lov att tänka in sitt jag i varje dikt. Det är jag som är med om detta.
I intervju i ÅU i lördags sa Adrian Perera att en förebild när han skrev dikterna var Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga”. Det är intressant på många sätt, också för att ”White Monkey” har ett spår där hierarkin manligt-kvinnligt manifesteras, som ett slags förstärkning eller konsekvens av den första frågeställningen och maktordningen.

”Århundradets kärlekssaga” gjorde sig allra bäst på scenen. ”White Monkey” hör till samma genre, dikt som lyfter fram och förtydligar, som drar in sin läsare, lyssnare. Ungefär på samma sätt arbetade Athena Farrokhzads diktsamling ”Vitsvit” som kom ut för fyra år sedan, och som sedan banat väg till publiken som hörspel och scenföreställning.
”Vitsvit” och ”White Monkey” har kontaktytor: motiv och konstellationer överensstämmer och Farrokhzads namn nämns i en av de frekventa återgivna replikerna: ” Vi får bara se till att ingen blandar ihop dig med ”Athena Farrokhzad.”Det är en förläggarröst.

Andra som får kläcka plattityder är vänner och bekanta, eller journalisten som säger ”Din mamma är verkligen modig” eller ” Hur utstött har du varit”. ”Säger” är ett verb som finns i nästan varje dikt, och där de vita, aningslösa utsagorna slängs in får läsaren ta ansvar för dem också, så måste det bli.
Det är nyttigt, men dikten kan ha svårare att hålla för det här greppet som är ironiskt men också innehåller en stenhård gardering och en hög grad av entydighet. Men dikterna om ”far” och ”mor”, den ena från Finland, den andra från Sri Lanka, den ena vit, den andra icke-vit, är komplexa och kompromisslöst känslostarka.

Modersgestalten yttrar inte mycket utan anpassar sig i det tysta, medan fadern demonstrerar en dominant äganderätt och en maktfullkomlighet som samtidigt kan vara generös. Redan dikten på sidan elva, där barnet nyss kommit till världen, gör en knäsvag av oro: ”Min far säger/ att jag är hans./ /”Du är min pojke”. // Han putsar resterna av min mor från mitt ansikte,// Han visar upp/ det nyklippta gräset utanför sjukhuset/ den nya bilen han köpt/ den finska morgonsolen.// Han säger att allt ska bli mitt.”

Den här skickliga diktdramaturgin får man se fler prov på i ”White Monkey”. Stoffet har en koppling till Adrian Perera genom att den ena av hans föräldrar faktiskt kommer från Sri Lanka. Men direkt självbiografiskt (det där ordet som hackats och malts i varje genre, och som i värsta fall inbjuder till en trivial läsning !) ska man inte tolka det skrivna.
”En mor” och ”en far” är snarare representationer. I dikterna uttrycker de sig drastiskt och hänsynslöst, och har anspråk på barnet som hotar att klyva det itu i korselden mellan manipulativ nationalism och en främmande kultur som aldrig tillåts att glömma att den är just främmande.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*