”Vi har inte ens försökt minska på mårdhundarna”

Bitska djur. Mårdhundarna är rena katastrofen till exempel för många fåglar. Här Tommy Arfmans karelska björnhund, specialiserad på att jaga mårdhund. Foto: Tommy Arfman

Miljöministeriet bör ta ett större ansvar, liksom Forststyrelsen som äger Skärgårdshavets nationalpark.

Det säger jägaren och viltvårdaren Tommy Arfman, anställd vid Söderlångviks gård på södra Kimitoön där han nyligen under ett år fångade 100 mårdhundar, på sin fritid.

– Det var ett pilotprojekt och ett litet sådant men visade att man kan begränsa spridningen. Men det behövs resurser. Det räcker inte med att mårdhunden nu ar svartlistats av EU, säger han.

– Det skulle behövas flera anställda som på heltid sysslar med det här. Se på Sverige, där är 7-8 heltidsanställda, och man försöker verkligen. I Finland har vi inte ens försökt. Vi borde ha riktiga kampanjer, ofta, längs hela kusten. Det går inte att lägga nästan hela ansvaret på jägarna, säger Arfman.

Han påpekar att Sverige satsar miljoner kronor per år, Finland bara en bråkdel. Och de pengarna används i norra Finland, inte i skärgården.

Enligt Arfmans erfarenhet så blir naturskyddsområden reservat för predatorer – rovdjur – om man inte håller efter dem.
– Det har väldigt stor betydelse hur främst Forststyrelsen sköter sina områden eftersom de är så stora. Det var inte trevligt att nyligen från Nagu höra hur man på privata holmar, som är granne med Forststyrelsens marker, har hittat mårdhundsungar som man vet att inte är födda på de privatägda holmarna.

Mårdhundarna äter eller dödar praktiskt taget allt i fågelväg och är orsaken till att exempelvis orrspelet har tystnat, och på fågelskär är de rena katastrofen.

– Finland har en väldigt stark mårdhundsstam. Det skjuts cirka 200.000 mårdhundar per år vilket betyder att antalet måste ligga någonstans mellan en halv och en miljon mårdhundar. Och som sagt, de ökar hela tiden, säger Arfman.

Mårdhunden kan också sprida dvärgbandmask. I Finland har den fruktade parasiten ännu inte hittats. I Sverige har den däremot konstaterats i flera rävar och en vattensork. Rävar är det huvudsakliga värddjuret men mårdhund och hund kan agera värddjur och föra smittan (som de får genom att äta infekterade gnagare) vidare till människan.

Ännu en orsak för att bekämpa mårdhunden?

– Visst, men en ganska liten orsak. Den här parasiten sprider sig nog mest via rävar. Vi vet att cirka 30 procent av rävarna i Estland är smittade men bara 2-3 procent av de estniska mårdhundarna, säger professor Antti Oksanen vid livsmedelssäkerhetsverket Evira.

Hur de ryska rävarna och mårdhundarna har det med dvärgbandmasken vet ingen men däremot vet man att de fritt promenerar över gränsen till Finland.

Så vad kan vi göra?

– Vi kunde göra som man gjort på en del håll i Tyskland, sätta ut bete med ett läkemedel mot parasiten. Men det skulle bli fruktansvärt dyrt längs hela vår gräns och det botar bara maskar som redan finns i värddjuret, det är inget vaccin för det finns inget vaccin.

Dvärgbandmasken är en het fråga i Sverige där det har diskuterats om man längre kan äta skogsbär råa.

Oksanen påpekar att det ingenstans i världen har bevisats att en människa skulle ha fått parasiten i sig genom att äta vilda bär råa. Å andra sidan är det svårt att exakt fastställa hur smittan tar sig in i en människa eftersom inkubationstiden är 5-15 år. Sjukdomen är dödlig – angriper levern – om inte rätt behandling sätts in. Ett dödsfall har inträffat i Sverige.

– Om jag rätt känner till det fallet så var det en kvinna från norra Sverige som dog men hon hade vistats länge i mellersta Europa och kanske smittats där. Bara en liten andel av människor som svalt parasitägg blir infekterade, säger Oksanen.

Tommy Arfman.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*