Vårdjättar och små skärgårdssamhällen

Vad ska vi tro då vårdreformens konsekvenser verkar överraska även reformmakarna. Lehtikuva

När någon kritiserar den pågående social- och hälsovårdsreformen ställer sig regeringspartierna och de centrala tjänstemännen i en försvarsposition och bedyrar att vi ska få en mer jämlik och billigare vård – en vård landet har råd med – när förändringarna är genomförda och landskapen tar över vårdregin.

Det här har varit grundregeln; oppositionen kritiserar, regeringen och tjänstemännen försvarar, folket förundras.
Vi förundras över vem som egentligen förstår vad som är på gång i soppan som har kokats betydligt längre än vad denna regering har suttit, och där ingredienserna verkar utbytbara och slutresultatet så svårt att sia om.

Men numera gäller inte den här grundregeln.
Understatssekreterare Tuomas Pöysti, en central huvudkock och regeringens projektledare för reformen, sade i Yles Ykkösaamu (22.12.2016) att det finns skäliga orsaker till oro över att reformen medför att stora vårdbolag tar kontroll över vården.
Hoppsan.

Oron är skälig och korrekt, det var orden han använde, i direkt översättning.
Det är inte oron som överraskar oss, utan det att det är Pöysti som uttalar den.

Enligt Pöysti har regeringen den senaste tiden intensivt debatterat de här effekterna av reformen; att kraven på de framtida social- och hälsovårdsproducenterna är så mångförgrenade att endast de riktigt stora vårdbolagen klarar av att ge den servicen.
Trots att privatiseringen har varit ett centralt mål för regeringspartiernas hantering av vårdreformen, verkar nu de förutspådda konsekvenserna ta dem på säng.

Det här bekräftas av att också en så tongivande Saml-politiker som Pertti Salolainen i Uusi Suomi (2.1.) uttalar samma oro:
”Det finns tecken som tyder på att stora vårdbolag skummar grädden från ytan och det här måste granskas nu, innan reformen har hunnit bli lag”, säger Salolainen.

Patientens eller kundens valfrihet förväntas styra över kundströmmar från det offentliga till det privata, och det är exakt vad Saml har eftersträvat. Så varför denna oro nu, i sista stund innan riksdagsbehandlingen?
Farhågan för att de ”stora vårdbolagen skummar grädden” ska också tolkas som en farhåga för att det handlar om multinationella vårdkedjor där inbesparningarna som uppnås kanske inte ens gynnar det här landet, utan investerare med helt andra adresser än den finska statskassans.

Farhågan handlar också om att de små och medelstora privata aktörerna i branschen kanske inte har något att hämta på reformen. Och just de aktörerna ligger också i de här regeringspartiernas intressesfär.

Och för det tredje, farhågan handlar sannolikt också om att Salolainen har tagit del av social- och hälsovårdsministeriets matematik för landskapens vinnare och förlorare i reformen (en uträkning publicerad 22.12.2016): Betalare är regionerna med tillväxtcentra, med en friskare och yngre befolkning, medan glesbygds-Finland (Centerns revir) gynnas.

Ur åboländsk synvinkel finns här egna (farhåge-) effekter och konsekvenser att fundera på.

Om sådana som Saml-Salolainen med sitt Helsingforsperspektiv är rädd för att stora vårdbolag skummar grädden och lämnar över resten av den surnande mjölken till det offentliga att ta hand om, vad betyder det då för små kommuner där tvåspråkigheten och skärgården gör vården i regel ännu dyrare att ordna per capita?
Här finns sannerligen inte så mycket grädde att leva gott på.
Ta parallellen till den aktuella diskussionen om bolaget Arkea ska ta över kosthållet i Pargas.

Är Arkea intresserat av att sköta skolmaten i Houtskär? Nej, verkligen inte. Houtskärseleverna i Träsk skola drar troligen en stor lättnadens suck för det, men det som Arkea finner intressant är centralköket i Pargas där volymen är tillräckligt stor.

Paralleller finns. När patienten med sitt sjuka knä och med sin vårdsedel i framtiden ska välja om den vänder sig till hälsostationen eller vårdbolaget känns det inte speciellt sannolikt att vårdbolaget har hittat skärgården.

Men skärgårdsbon kanske har hittat bolaget. Det finns sannolikt precis som nu i Åbo. Om allt fler väljer den lösningen blir den offentliga vårdens roll ännu tydligare att ta hand om dem som inte förmådde – eller ville – välja annorlunda. Och på sikt, när invånarantalet är så litet, vad blir då landskapets intresse för att upprätthålla servicenivån i den glesbygden?
 
Visserligen betonade omsorgsminister Juha Rehula (C) – i samma andetag som regeringen offentliggjorde sin så kallade julklapp om valfrihet i vården – att social- och hälsovårdstjänsternas kärna ska bevaras inom den offentliga sektorn, trots att valfriheten ökar.
Enligt Rehula (23.12.2016) ska den offentliga sektorn även i fortsättningen sköta den brådskande jouren, intensivvården och de krävande sjukvårdstjänsterna.

Enligt Rehula är det landskapet som ska se till att de offentliga tjänsterna är av hög kvalitet och kostnadseffektiva, oberoende av var och av vem (den offentliga, privata eller tredje sektorn) de produceras.
Lycka till, Landskapet, vill man då säga.

Att Kimitoön har attraherat vårdbolag inom äldreomsorgen är anmärkningsvärt.
Oberoende av om man tycker att det är toppen eller ett elände med privata vårdaktörer är det anmärkningsvärt att en så liten orts äldre befolkning väcker vårdbolagens intresse.
Här finns ett embryo vars utveckling hela Åboland har orsak att följa med och ta lärdom av.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*