Vägen till +1,5° Celsius handlar om att vrida stora energistrukturer

För några veckor sedan publicerades rapporten från FN:s panel för klimatförändringsfrågor IPCC.

Den väckte – både som önskat och väntat – en hel del diskussion. Det goda med den diskussionen är att den påminner oss om att vi har ett klimattalko framför oss.

Det lite besvärliga är att en stor del av diskussionen inte handlade om rapporten, utan om gamla diskussionsspår och invanda föreställningar.

Diskussionen borde handla om ”allmänningens tragedi”. Elinor Ostrom fick Riksbankens s.k. Nobelpris i ekonomi 2009 för sina insatser för att rädda allmänningen.

Eftersom ingen äger den, finns det alltid en överhängande risk för att alla försöker sko sig just på allmänningens bekostnad.

Fripassagerare.

Om det finns det många och talande berättelser om allt från rovfiske till Vilda Västern-berättelser om kampen mellan småbrukare och hänsynslösa män med jättelika hjordar, som betade på allmänningen.

Ostroms mest kända bok, ”Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action”, handlade just om hur man kunde klara av att avväga gemensamma och allmänna intressen i förhållande till en exploaterad allmänning.

Klimatet och vår atmosfär är just en allmänning, som nu utsätts för ett hårt exploateringstryck.

Det som störde mig i den uppflammande diskussionen var att den ganska långt fördes utan att diskussionsdeltagarna hade gett sig tid att bläddra igenom rapporten eller ens det sammandrag ”för samhälleliga beslutsfattare”, som publicerades i samband med rapporten.

Sammandraget innehåller en förkortad version av rapportens fyra vägar till målet.

Lite beroende på hur olika samhällen fungerar, ritar alltså rapporten också upp olika sätt att hålla sig till den ordning COP21-mötet i Paris föreskrev 2015.

Vi behöver inte i en kort spalt gå in på alla möjligheter, men sättet att tänka beskrivs lättast med en liten bild ur rapporten:


Bildens grå område är den mängd koldioxid vi ska bli av med under åren fram till ett koldioxidneutralt mål år 2050.

Det lilla bruna området i den nedre kanten utgörs av det vår markanvändning – inklusive skogsbruket – ska åstadkomma.

Bilden visar alltså med stor tydlighet att det inte är skogen som nu är problemets kärna. (Och misstolka mig nu inte. Just det hållbara och ansvarstagande skogsbruket har absolut en central roll att spela i lösningen.)

Det handlar om att åstadkomma någonting i de stora strukturerna, som industrialismens historia från 1800-talets senare hälft har skapat.

Det är det här vi nu försöker åstadkomma i parlamentets olika utskott.

Vi röstade om bilarnas koldioxidutsläpp och ställde oss mera ambitiösa mål än medlemsländerna i rådet.

Vi behandlar nu också de tunga fordonens koldioxidutsläpp. Samtidigt har priset på utsläppsrättigheter ökat.

Det var också ett beslut där parlamentet drev en lite mera ambitiös linje än medlemsländerna.

Det är det här diskussionen nu borde handla om: hur vrida de stora energistrukturerna i en mera ansvarskännande riktning.

Lätt?

Ingalunda, men nödvändigt!

Nils Torvalds

Medlem av Europa-parlamentet, SFP

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*