Vägen framåt går långsamt – Janina förlorade sin Fredde i Kärraolyckan

Janina Höglund. Foto: Pia Heikkilä

Att ta nästa andetag.
Klara en timme.
En eftermiddag.
Nästa morgon.
En dag.
Dagarna läggs sakta på rad och blir ett år.

I dag har det gått 378 dagar sedan Janina Höglund miste Fredde.

– Många har sagt att jag är så stark. Det är jag inte, säger hon.

Men hon har inte gett vika. Också de mörkaste dagarna har haft ett innehåll.

Janina har fattat tag i det som gett henne nya krafter.

 

Marken var frusen och pudrad i vitt på Kimitoön den 5 november 2016.

Det var allhelgonadag.

Fredde hade åkt till Dalsbruk kvällen innan för att fira en nybliven pappa i vänkretsen. Hemma i fritidshuset i Genböle väntade Janina och barnen.
– Jag talade med honom i telefon vid 23-tiden på fredag kväll. Då sa han att han var på väg hem, säger Janina.

 

Så blev det inte. På lördagsmorgonen är Freddes plats i sängen tom.

Klockan är strax efter 7 och Elsa, 7, och Ebbe, 2, vill ha frukost.

Janina tänker att Fredde kanske åkt till en kompis för att övernatta.

Så slår hon på telefonen och Facebook.

Flödet fylls av nyheter om en allvarlig trafikolycka i Kärrakorsningen.

Janina ringer ÅUCS men får inga besked.

Hon ringer svärmor som kommer från granngården och som ringer till polisstationen på ön – och får ett besked som ingen mamma, ingen fru, inga barn någonsin vill höra.

Samtidigt börjar Janinas telefon plinga till. Ryktena på ön har gått snabbt.

– Jag hade föreställt mig att ett besked som detta får man av en polis som knackar på dörren. Det hela var väldigt bakvänt, säger Janina.

Nödcentralen hade fått larm om en bil som kört av vägen klockan 4.44 på morgonen den 5 november. Avkörningen hade skett mycket tidigare på natten.

Först följande dag får Freddes familj personligt besök från polisen, med en redogörelse av det som polisen känner till om händelseförloppet.

 

Chocken på lördagsmorgonen var som ett knytnävsslag. Allt stannade upp.

– Lyckligtvis tog släktingar hand om barnen. Det lekte ute i snön som nyss fallit.

Ebbe, som var 2,5 år, förstod inte vidden av det inträffade. Det gjorde däremot Elsa, som i augusti hade börjat på årskurs 1 i Sirkkala skola i Åbo där familjen har sitt hem.

Fredrik Heinonen var 34 år när han omkom. Janina var 33.

Paret hade träffats för 10 år sedan i Åbo, dit Janina kommit från Jakobstad för att studera för en socionomexamen på Novia.

– Efter olyckan drogs mattan under fötterna. Det var inte bara Fredde som var borta. Hela framtiden stod tom, alla planer och drömmar försvann.

Via arbetshälsovården fick Janina snabbt kontakt med Turun kriisikeskus. Där erbjöds hon proffsig hjälp.

– Det var fantastiskt bra. Visserligen på finska, men bemötandet var viktigare än språket.

Efter en vecka återvände barnen till skola och dagis.

– Också där fick både barnen och jag gott stöd. Skolpsykologen blev viktig för oss som familj. Lärarna och dagispersonalen bemötte oss fint.

 

Janina valde från början att vara öppen kring det som hänt. På olycksdagen berättade hon om det som drabbat familjen på Facebook.

– Jag grubblade under dagen över hur jag skulle göra. Det som avgjorde saken var insikten om att under den närmaste tiden tvingas möta många människor som inte visste vad som hänt, och bli tvungen att berätta. Den tanken orkade jag inte med. Då kändes Facebook som ett bättre alternativ.

 

Under det gångna året har Janina använt sig av både Facebook och Instagram för att dela valda stunder av sorg och glädje.

Stödet har varit massivt och kommentarerna med varma tankar och hjärtan har varit många.

– Det har känts bra i stunden, säger Janina.

Under den första veckan plingade det till oupphörligt i telefonen av deltagande i sorgen och erbjudanden om hjälp. Men efter begravningen blev det snabbt tystare.

– I början orkade jag inte ta emot någonting. När jag sakta började känna mig mer redo för att träffa vänner och prata, var det många som inte längre hörde av sig – de hade antagligen fått intrycket att jag inte ville.

Janina säger att vänner och bekanta inte ska ge upp om den som sörjer inte är mottaglig just då man erbjuder sitt stöd. Följande dag eller följande vecka kan se annorlunda ut, och då kan ett samtal eller praktisk hjälp i vardagen vara välkommet.

– Många säger: Jag har tänkt så mycket på er, vi borde träffas. Jag önskar att den som säger så också menar det, att det inte bara blir en fras.

 

Det stod ganska snart klart att Janina inte skulle orka återgå till jobbet som barnträdgårdslärare under förra vintern och våren.

– Jag erbjöds antidepressiva mediciner väldigt snabbt. Under den korta tiden jag provade på medicinering märkte jag att de inte passade mig. Under medicineringen undrade jag hela tiden om jag är mitt riktiga jag eller ett jag som är format av medicinerna.

För att komma närmare sitt riktiga jag igen googlade Janina efter nyår på ”dans Åbo”. Under uppväxten i Jakobstad hade Janina dansat en del, men lagt ner hobbyn som vuxen.

– Nu behövde jag hitta ett sätt att ta hand om mig själv.

Då Janina i januari 2017 öppnade dörren till dansstudion KDC på Nunnegatan visste hon inte vad som väntade. Hon var nervös, med en vän i sällskap som stöd.

Det visade sig bli en lyckträff.

– Jag var lite rostig i början men hittade ganska snabbt musiken, rytmen och stegen. Det var fantastiskt.

På danstimmarna får Janina vara bara sig själv. Inte sörjande änka, inte ansvarstagande mamma, inte professionell barnträdgårdslärare. Ingen i dansgruppen var bekant från förut, Janina fick vara ett alldeles oskrivet blad. Leende och energisk i takt med musiken.

– Jag har använt dansen och musiken också i svåra stunder hemma. Hörlurarna på öronen och danssteg i vardagsrummet.

I höst samlar hon krafter på två danstimmar i veckan, både på KDC och på Elixia.

I september återgick Janina till jobbet på daghemmet Villa Solaris i Åbo. Hon jobbar tre dagar i veckan och säger att kollegerna och barnens familjer har varit underbart stöttande.

– Men då torsdagskvällen kommer är jag helt slut. Jag har lärt mig hos psykologen att sorgen också är fysisk och utmattande.

Janina är öppen med sin sorg.

Hon skyltar inte med den och dramatiserar inte men hon svarar då man frågar. Hon vill inte bli behandlad med silkesvantar men har också lärt sig att slå dövörat till.

– Jag är till exempel helt fel person att vända sig till för den som vill gnälla på sin man.

Janina säger sig ändå inte vara bitter. Däremot har hon ganska ofta varit arg.

– Arg på livet. Men också – på ett konstigt sätt – arg på Fredde, som lämnade mig.

I början grubblade hon mycket på själva olyckan. Ilskan riktades också mot en nonchalant syn på frågor kring trafiksäkerhet som är tradition i vissa kretsar i samhället.

– Jag åker inte gärna till Kimitoön. Jag vill helst inte se olycksplatsen. Jag besöker graven, men den är inte särskilt viktig för mig.

Hon har lämnat grubblandet. Men sorgen är tung. Vardagen med barnen hjälper bäst.

Och att vara ensam förälder ger ständigt nya utmaningar.

– Barnen hejar på mig. Jag bar upp ett Ikeaskåp till lägenheten i somras. Då sa Ebbe, 3,5 år: Mamma, du är som den rosa hulken! Han tyckte om mig i min rosa tröja.

Det som har hänt går inte att förändra.

Men Janina vill – precis som många andra som plötsligt förlorat en nära anhörig – uppmana till samtal. Att prata om hur man vill bli begravd, att tänka på hur livet skulle se ut rent praktiskt om den ena vuxna i en familj går bort.

Fredde jobbade på Birka Line mellan Stockholm och Åland men hade också en egen firma på Kimitoön.

Allt pappersarbete efter hans bortgång har varit krävande. Frågor kring trafikförsäkringar och ansvar är betydelsefulla. Janina och Fredde var sambor och inte gifta – en omständighet som försvårat mycket i byråkratin eftersom finländsk lagstiftning inte tillerkänner sambor samma rättigheter som makar.

– Fredde var lugn, stark och trygg. Hans kompisar brukade säga: Då vi inte visste vad vi skulle göra vände vi oss till Fredde. Han hade alltid en lösning.

Vi är många som saknar honom, säger Janina.

Ett år har Janina genomlevt utan att ha Fredde att vända sig till för en lösning.

Ett andetag i gången. En dag i gången. En helg i taget.

Det är november igen och ny snö har fallit. Janina säger att hon har förlorat sin grundtillit, den trygga känslan av att allt ordnar sig.

Att se längre framåt än till nästa vecka är inte möjligt. Men en vecka är längre än en dag, mera än ett andetag.

– Jag tänker så här: Jag klarade av igår. Jag klarar av idag. Då ska jag också klara av imorgon.

I trafikolyckan i Dragsfjärd den 5.11 2016 omkom fyra män, hemma från Kimitoön.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*