Ur dagboken 6.12.1917

ÅU den 5 december 1917. Samma dag kallades Harald Jernström till senaten för att översätta självständighetsförklaringen till engelska.

Här följer ett avsnitt ur agronom, fil.mag Harald Jernströms dagbok. Han beskriver händelser den 5 december 1917 när hans engelskakunskaper behövdes för ett mycket speciellt uppdrag. Jernström (1882–1946) var morfar till Ensio Erä-Esko, som har renskrivit dagbokstexten.

Ett antal år var Harald Jernström redaktör vid Åbo Underrättelser (1911–16 och 1924–26) och senare verkade han som chefredaktör för Finansbladet och som chefskorrespondent och prokurist vid Fiskars.

Harald Jernström (1882-1946).

6 december 1917. To. Gårdagen (5.12) förtjänar ett särskilt kapitel.
1. Konstaterade jag på väg till kontoret att isen på Tölövikens yttre del höll fotgängare och skridskoåkare. För resten var det då inemot 15 grader kallt.
2. Konstaterade Mökö (hustrun Saima Rosina, f. Ahlberg) och jag i dag att Väring (sonen) i går fyllt ett och ett halvt år.
3. Inträffade följande:
När Väring somnat något efter klockan 7 på kvällen, begåvo sig Mökö och jag till Moster Ina på Skatudden. Vi hade knappt hunnit in och fått ytterplaggen av oss och dragit ett par bloss på en ”Armiro” (jag nämligen) innan det ringde i telefonen och någon frågade efter mig. Nå, jag gick och svarade ”Hallå, är det magister Jernström?” Ja, det var det.
Det är ministerstatssekreteraren Enckell som talar, guafton!
– Goddag.
– Jag skulle ha ett mycket viktigt dokument, som borde skrivas på engelska. Skulle du kunna åtaga dig att göra det?
– Jo – sku det vara nu genast.
– Ja, helst nu genast. Var är du nu?
– På Skatudden.

Carl Enckell.

– Nå det passar ju bra. Jag är nämligen på senaten, på ekonomiedepartementet, i senatens ordförandes rum. Det är att gå in genom porten vid Alexandersgatan och sedan till vänster, sista dörren, två trappor upp.
– Bra, jag skall komma.
(Avringning.)
Efter det här ovan ganska ordagrant anförda samtalet, meddelade jag förstås genast Mökö och Moster att jag måste gå till senaten med det samma för att skriva ett ”mycket viktigt engelskt dokument”.
Naturligtvis undran, vad det kunde vara.

”Naturligtvis ett meddelande till engelska regeringen om Finlands självständighetsförklaring” sade jag, halft på skämt – med en intuitiv aning om sanningen” –” Adjö nu, nu börjar jag min blivande bana.”
Tog spårvagnen till högvakten och gick därifrån till fots. In genom senatens port.

Senaten, numera statsrådsborgen, i Helsingfors. Här träffade Harald Jernström ministerstatssekreterare Carl Enckell.

Med beskrivningen ”sista dörren till vänster” hade jag fått uppfattningen att det gällde en dörr längst upp i N.V. Hörnet och styrde därför snett över gården. Men då det hörnet låg alldeles i mörker, medan litet ljus glimmade genom dörren mitt på vänstra fasaden, prövade jag på den. Den var öppen och jag trädde in. En lampa lyste i hallen men i de övre våningarna föreföll att vara tyst och mörkt.
Stegade en trappa upp men då det fortfarande inte syntes tecken till liv i den delen av huset vände jag och gick några steg nedåt. Tveksam. Gick sen uppåt igen och nu högre än förra gången, men fortfarande bara mörka trappor och korridorer.
Beslöt fråga portvakten, som jag sett skymta bakom ett fönster till vänster i portvalvet. Beslutet och gjort.

Arthur Frenckell, HBL:s ägare och huvudredaktör.

Med stor tvekan, som om han väntat att jag skulle ropa ”händerna upp!” gläntade portvakten på dörren. Jag omtalade att ”Ministerivaltionsihteeri Enckell” ringt efter mig och frågade var jag kunde få tag på honom. Mannen kom beredvilligt och lotsade mig till ingången i S.V. hörnet och hissade mig 2 trappor upp samt överlämnade mig där åt en ovanligt orakad vaktmästare.

Vem han fick anmäla? Magister Jernström.
Han förut och jag efter. I korridoren passerade jag Husis Frenckell (Arthur Frenckell, HBL:s ägare och huvudredaktör). I ett litet vaktmästarrum ombads jag stanna och vaktmästaren knackade på, klev in och anmälde mig.
Enckell kom genast ut och tillkallade samtidigt senator Rudolf Holsti.
Presentation.
Vart skulle vi gå och kollationera texten? H. Tog ett ex. Åt sig och gav ett åt mig, och så förde han mig till något slags frukostrum, där det på en vit bänk på bordet stod tekannor, en så när som på två kex tömd brödkorg samt några tömda glas och koppar.

Senator Rudolf Holsti.

Vi slog oss ned och senatorn bad mig läsa, så skulle han följa med i sitt exemplar.
Jag började: ”In virtue of the principles laid dawn in section 38 of the Constitution of Finland the Finnish Diet on November 15, 1917 —-” och så var det om vår självständighetsförklaring och en till Sir Edward Grey (tidigare brittisk utrikesminister, lite oklart varför förklaringen skulle riktas till honom, ÅU:s anm.) riktad anhållan att brittiska regeringen vill erkänna Finland som en självständig republik.
Det var onekligen ett viktigt dokument, kanske det viktigaste som utgått från Finlands senat sedan regeringskonseljet i tiden inrättades. Två slut fanns det. Det ena avsett för Grey, det andra för Wilson av U.S.A (president Woodrow Wilson).
När kollationeringen var klar gällde det att få tag i en skrivmaskin.
Bad att om möjligt få en Smith Premier eller Continental, som jag var van vid, och med tillhjälp av ett i nedre våningen påträffat litet, hyggligt statsråd, vars namn jag inte vet, blev jag installerad i kommunikationsexpeditionens renskriverskas rum framför en Smith Premier.
Papper?
Ja, jag förmodade det borde vara officiellt no 1, men det fanns inte på hela senaten, förklarade statsrådet. Så jag nöjde mig med no 2. Statsrådet gick till sitt rum ett stycke från mitt temporära dito och jag slog mig ned, fick papperet insatt och började.

En Smith-Premier.

Jag hade inte hunnit längre än vad jag på närmast föregående sida citerat, då statsrådet kom in och sade att Senator Holsti ringt och sagt att det skulle vara 4 exx.
Jaha, två av varje, tänkte jag, tog ut papperet och tog fram två andra ark och karbonpapper. Men nu hann jag inte ens börja skriva innan statrådet ånyo var inne och sade att det skulle vara ”så många exemplar som möjligt på tunt papper.” Det hade Enckell sagt. Ett original skulle väl ändå vara på ordentligt papper tänkte jag och gick och ringde i statsrådet telefon till Enckell. – Nej, alla skulle vara på tunt – och åtminstone 5-6 exx. – bra.
Så skrev jag då äntligen ut dokumentet. När jag skrivit Sir Edward Greys exemplar färdigt ringde jag igen till E. och frågade om jag skulle skriva alltsammans en gång till eller bara 6 exx av det andra slutet, det till Woodrow i Washington. Det var nog om slutet skrevs, ”men skriv slutet på skilda papper.”
Slutet till U.S.A. skrevs, och så gick jag upp, lotsad av en herre som satt tillsammans med statsrådet och presenterade sig som ”magister – -” namnet uppfattade jag inte. Han knackade på och förde mig in i ordförandes rum, där jag lämnade papperen åt E. Hade jag kollationerat dem. – Nej. – Nå det bad han mig göra, och jag lät vaktmästaren med skäggstubben visa mig ett rum med bläck och pennor. Så rättade jag ett par skrivfel och före ånyo in mina papper. Utom Enckell fanns det i rummet numera endast en äldre herre, som, då han talade i telefon med någon, sade sig vara Gripenberg, samt jur.dr. K. G. Idman – ”Läs-Idman” kallad under studietiden.

P. E. Svinhufvud,  chef för senaten som utropade Finlands självständighet.

Det var telefon till Enckell så snart han fått pappren. Någon från lantdagshuset talade. – Skulle Enckell skicka av pappren? De engelska voro färdiga men inte det franska ännu. Slutet blev: ”Bra, jag skickar dem då. Konsulerna vänta. Fransmannen kan få sitt på morgonen.”
Jag hade inte skrivit ut underskrifter Svinhufvud på papperen, så Enckell skrev under dem: ”Svinhufvud, president of the Finnish Cabinet.” Jag växlade därunder några ord med Idman och frågade bl.a. hur långvarig han trodde den nuvarande bolschevikregeringen kan bli. ”Nog kan den hålla sig kvar i sex månader”, menade han.
På skrivelsen till Wilson strök Enckell helt enkelt över sista stycket i Greys upplaga, och så fogades det på ett särskilt papper utskrivna., till Wilson riktade slutet som ett fjärde blad till det exemplar, som Enckell nu lämnade mig med begäran att jag skulle föra det till U.S.A.:s konsul Mr. Haynes, Pension Turist, Boulevardsgatan 4 (USA:s konsul William Thornwell Haynes).
Det andra underskrivna exemplaret skulle jag överlämna åt Mr. Montgomery-Grave, H.B.M. Consul Warsaw, acting at Helsingfors, vilken gentleman befann sig på samma ställe. Båda konsulerna väntade på dokumenten och ”visste vad de skulle göra med dem.”

Sir Edward Grey, Storbritanniens utrikesminister 1905–1916.

All right. Papperen insattes i kuvert utan ”firmastämpel” så klövade jag av. På Senatstorget högg jag en åkare som sneddade ned mot Alexandersgatan och så bar det av över Esplanaden och Skillnaden till Boulevarden 4.
Just när åkaren höll in hästen, körde en bil bakifrån förbi och stannade omedelbart framför min häst. En herre ut och försvann genom ”Turists” dörr.
Undrade halft om han hade ärende till samma håll som jag. – Klockan var ungefär 10 e.m.
När jag fått åkaren likviderad var dörren redan stängd ånyo så jag fick lov att ringa och sedan vänta en ganska lång stund, innan en tjänsteande kom och öppnade.

Var kanske Haynes hemma? – Ja det visste han inte. Jag fick höra åt i pensionatets övre våning. Vandrade alltså uppåt och kontrollerade därunder i vilket kuvert noten till Amerika befann sig och vek ett hundöra på det för att kunna lämna rätt kuvert åt resp. mottagare. Som något betecknande för de nuvarande anarkistiska förhållande kunde jag i trappan konstatera att en kontorsdörr var försedd med en liten påspikad svensk flagga och en skylt: ”Svenska affärer, Ruotsalainen liike och Svedzkiji –” vad det nu heter. Med andra ord: ”Utlänningar! – Fridlysta!” En annan dörr hade dansk flagga och samma skylt.

Konsul William Thornwell Haynes.

Slutligen var jag uppe och ringde på. Blev insläppt och frågade efter Mr. Haynes. Ja, han var hemma – hon/det var förstås en hon/ gick och anmälde besöket. Jag kastade därunder av mig överrocken och gick sedan emot en herre, som nalkades i korridoren till vänster. I tamburen höll en rysk marinofficer just på och tog ett hjärtligt avsked av, skall vi säga av sin älskade. Deras närvaro när Mr. H. och jag möttes och presenterade oss (åtminstone jag mig, kan inte säkert påminna mig om H. gjorde det) gjorde att jag inte genast framförde mitt ärende utan H. hann förekomma mig med frågan
– You are coming from the Senate.
– Yes, from Mr. Enckell
– Very well. Var god och stig in! – och han visade mig in i ett medelstort, enkelt möblerat rum, där en herre vid vårt inträde reste sig och av Mr. Haynes presenterades som konsul Montgomery-Grave.
– Won’t you take a seat, please!
– Thank you.

Jag satte mig dock inte utan överräckte genast kuvertet åt Mrs. Konsuler, först den med hundörat åt U.S.A:s representant och sedan det andra åt H.B.M.:s, apologizing för dokumentens bristfälliga yttre form.
Den först nämnda tackade och bad om sina regards till Enckell, och jag lovade tacksamt framföra dem (vilket jag hittills inte haft tillfälle att göra; det är nu 9:e, när jag hunnit så här långt med införingen).
Engelska konsuln sade visst inte stort annat än tack så mycket. Då jag inte hade något vidare att påstå, önskade jag de två herrarna god natt, bugade mig och retirerade i god ordning. Mr. Hayner följde till rummets dörr. – You will find your way out, want you? – Ja det gjorde jag och så skildes vi med en sista bugning.
Ryssen i tamburen blev just färdig med sitt avskedstagande, så vi gingo nedför trapporna tillsammans, d.v.s. inte precis det, men så att jag gick förbi honom i dem och ut med honom i hälarna. Sedan begav jag mig i rask takt tillbaka till senaten. Det ark på vilket jag skrivit de tre första raderna (se ovan!) hade jag nämligen glömt på skrivmaskinsbordet, och då Enckell förklarat att det hela – t.o.m. det faktum att jag överhuvud varit och skrivit på senaten – var ytterst sekret, ville jag för all säkerhets skull ta bort det. Klev in men hittade inte genast ”mitt” rum, men fick sen av en herre anvisningar på hur jag skulle gå. Då jag passerade statsrådets öppna dörr, hörde jag – eller tyckte mig höra – några ord på franska, så jag förmodar att var den franska texten som utarbetades.

Papperet låg på bordet och hamnade i min ficka, och så gick jag till Skatudden. Lite snö på Rolas fönster bragte honom ned till ytterdörren, varpå han släppte in mig genom sin enskilda ingång direkt till sitt rum. Erfor att Mökö redan begivit sig hem och att Moster höll på att gå till sängs. Då jag inte kunde berätta något om vad ”det varit”, stannade jag bara några ögonblick och rökte några bloss, innan jag sade god natt och spårade till Tölö.
Hem kom jag lite före 11. Mökö väntade med kvällsvard och var nyfiken på förklaringar men gav sig till tåls när hon fick veta att jag tillsvidare inte kunde tala om det.”

Texten ovan är ett utdrag från dagboken förd av tidningsmannen, översättaren, agronomen och filosofie magistern Harald Jernström. Som kuriosa kan nämnas att han som översättare fick motta Tollanderska priset för sin tolkning av Geoffrey Chaucers ”Canterbury sägner”, 1939.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*