Tro och tvivel i en nattsvart värld

För att väcka hon som drömmer
av Johanna Nilsson
Rabén & Sjögren 2017.

Fjortonåriga Josefin tvivlar på Guds existens. Hennes familj är frikyrkligt aktiv i en svensk småstad, men Gud känns så avlägsen och tyst. Josefin avskyr sitt utseende, sin blygsel och sina former. Hon känner sig som om det regnade i henne hela tiden, men hon berättar det inte för någon. Vem skulle förstå?
När Josefins mamma blir allvarligt sjuk och till sist faller i en slags koma börjar familjen falla sönder. Pappan drar sig undan och gråter om nätterna, storebror försvinner i musikens värld, och lillasyster gömmer sig i garderoben. Mormor hjälper till men inte heller hennes krafter är oändliga. Josefin har ändå en Plan. Gud kommer att väcka mamma om hon offrar sig, om hon kommer ned under 45 kilo. Bara on springer tillräckligt mycket och spyr upp allt hon äter skall det nog gå.

Johanna Nilsson har aldrig undvikit svåra frågor i sina böcker. I ”För att väcka hon som drömmer” är det Josefins stadigt tilltagande anorexi och tvångstankar som är i centrum, men också hennes behov av att ställa upp för alla runtom sig – mamma, pappa, lillasyster, kompisen Veronika och Marcus, den litet äldre, lika förvirrade pojken som Josefin slutligen öppnar sig för, men som visar sig bära på ett ännu djupare mörker än hennes.
Vid sidan om detta möter Josefin tonårens vanliga problem: kompisar som sviker, kroppen som förändras, gränser som måste utmanas och förstås kärleken.

Det står inte bra till med Josefin i bokens början, och värre blir det. Det tar till sidan 309 (av 336) innan mamman vaknar och det äntligen vänder, men också då alldeles försiktigt så. Inte förrän på allra sista sidan förstår man att det (antagligen) skall gå bra för Josefin i alla fall. Det är alldeles för litet och för sent. Det är förstås inte fel att behandla tunga frågor i en ungdomsbok, men detta är helt enkelt för tungt och mörkt. Jag hade en tung klump i magen länge efter boken. Visst, livet kan vara svårt, men mörker behöver ljus för att bli förståeligt.

Intressantast i boken är för mig den religiösa aspekten. Det är sällan svenska ungdomsböcker behandlar kristendom på ett så vardagsnära sätt som här.
Visst finner man i boken riktiga tokkristna, såsom de ruggiga pingstvännerna som driver ut demoner (och spyor) ur förvirrade tonåringar i en stark scen, men de flesta kristna beskrivs på ett igenkännande, ganska sympatiskt vis – utan att blunda för hur ungdomar som inte passar in i församlingens normer riskerar att komma i kläm. För Josefin är föräldrarnas tro ingen självklarhet, men den ”normala” ungdomskulturens festande visar sig inte heller vara särskilt glamourös när hon väl bekantar sig med den.
Utan tvivel grundar sig Nilsson här på egna erfarenheter – både hennes och Josefins pappa har vuxit upp som missionärsbarn i Afrika.

Antagligen är det den självupplevda aspekten som gör att bokens handling utspelar sig någon gång i slutet av åttiotalet eller början på nittiotalet. Bokens tidsmässiga och geografiska kontext förklarar för en vuxen läsare varför det tar så fruktansvärt länge innan någon vuxen förstår att Josefin är allvarligt sjuk, men också varför homosexuella Jussi skall vara tvungen att flytta till Stockholm.
En ung läsare lägger antagligen märke till att musiken man lyssnar på i boken känns avlägsen och att ingen har en mobil, men annars är det mesta som vanligt – utom då att vuxna är så korkade och fördomsfulla.
Det är svårt att förstå varför Nilsson inte skrivit in sin berättelse i en samtida miljö, då den hon valt varken är särskilt exotisk eller så annorlunda att den lockar fram nya perspektiv hos läsaren.
Måns Broo

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*