Teater: Yo-bro

Grabbar är grabbar. Eller så inte. Blaue Fraus dragkingshow ”Yo-Bro” är en robust satir över manligheten, men kan förhoppningsvis också väcka åskådaren till några nyttiga tankar kring det sociala utrymme individen tar (för sig). Foto: Liina Aalto-Setälä

Yo-bro
Manus: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Malin Nyqvist
Regi: Anders Slotte
Ljus: Meri Ekola
Ljus: Malin Nyqvist
I rollerna: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Malin Nyqvist
Blaue Fraus gästspel på ÅST 24.11.

ÅST:s Tiljanscen är perfekt för Blaue Fraus ”Yo-bro” (gästspel i fredags), en show som inte direkt är interaktiv, men som mår bra av att gränsen mellan skådespel och åskådare kan klivas över. Hela upplägget är också liksom en anti-pjäs, som något som blir till medan vi väntar.

På scenen hänger DJ Niki över sitt arbetsbord och blänger. Niki har spelat musik innan föreställningen ska börja. Det ska bli något med Dick Idman, men han är försenad, så vi får hålla till godo med varandra och läsa programbladet som ligger på bordet. ”En typ av stand up show” står det på första sidan som visar en bild av Idman.
Vid ett av borden sitter en som jag inte kan placera som en i den vanliga Åbopubliken. Det visar sig vara Micke, som strax går igång och börjar marra på skådisen som låter oss vänta, på höga biljettpris man lagt ut till kanske ingen nytta.

Liksom från ingenstans dyker en tredje upp, en med helskägg, heavyhår och hipsterknut och bomberjacka. Det är Steffe, som om en stund ska dra en dikt han skrivit på en workshop i Österbotten. Den handlar om att vara man, hur svårt det är. Den är framförd utan nån större känslighet, för Steffe är inte nyansernas man.
”Yo-bro” är ett studium i olika förhållningssätt som man tillskriver män, och det är inte väldigt svårt att känna igen fläckar av dem i sin egen vardag. Mickes (Sonja Ahlfors) arroganta frasering har man hört på jobbmöten sen hedenhös. Niki (Malin Nyqvist) är den där som tycker att man måste fatta att han är en jättebra typ fastän han inte kommunicerar ett skit.

Pratmakaren Steffe är den här robusta satirens läckerbit. Det är en gestalt med ingen självdistans alls, och Joanna Wingren gör honom suveränt. Hon har lagt till en rynka mellan ögonbrynen, permanent, den säger mycket. Steffe har de senaste samhällstillvända argumenten för allt. Skaffa barn, han? Nej, han tänker mer på miljön.Till exempel sånt säger han, med övertygelse.
Det är underhållande, men en proffsteater måste ju ha lite större motiv för att ställa upp tre komiska mansfigurer på scenen. Och Blaue Frau visar på motstridigheterna, drar in lite grus i farstun.
Man kan ha anammat en ny mansroll som en munnens bekännelse men fortfarande hålla de gamla positionerna – eller bara rutinmässigt göra sig oåtkomlig. Den manliga oåtkomligheten är Blaue Frau fena på att gestalta.

Dragking-genren kan också se som en ganska tydlig kvinnoteater. I rollerna accentueras sådant som kvinnor inte förväntas vara eller göra, men som killar går iland med: att aldrig le (som Steffe), att aldrig anse att någon annans åsikt kan vara i klass med den egna (som Micke), att aldrig nånsin vara förekommande utan knappt ens svara på tilltal (som Niki).
Det är festligt och befriande att få se och experimentera med sådana uttryck, också de kroppsliga manifestationerna. Att spela man sitter i axlarna, i höfterna och i käkarna, tänker jag.

Teatern har ju under hela sin historia låtit skådespelare göra roller som inte motsvarar deras biologiska kön. Först berodde det på att man inte släppte i kvinnor på scenen. Senare har män i kvinnokläder ansetts extra skrattframkallande – så tycker fortfarande många. Men kulturellt sätt har det varit världens skillnad på om det är kvinnor eller män som går över en uppritad könsgräns.
”Yo-bro” är en föreställning på slak lina, en show som är ett försåtligt avslöjande av klassiska maskulina strategier (som ironiskt understryks i Dick Idmans medverkan genom sin frånvaro). Men är stoffet nåt som vi alla redan känner till, gammal skåpmat?

Eller gör man det lätt för sig genom att visa upp tre typer och inte låta dramat ge dem någon utveckling? Det är frågor man ska ställa sig. Och man ska också analysera det obehag de här scenpersonerna kan väcka. De ska ju ses som representationer, och som sådana något man kan lära sig av.

Ann-Christine Snickars
ann-christine@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*