Teater: Viimeinen laiva (The Last Ship)

Först ut. ”Viimeinen laiva”, en musikal om stora varvets sista fartygsbygge, är första premiären på nyrenoverade Stadsteaterns stora scen. Starka sångprestationer håller föreställningen på rätt köl. Anna Victoria Eriksson och Olli Rahkonen har huvudrollerna.

Viimeinen laiva (The Last Ship)
Musik och sångtexter: Sting
Dialog: John Logan och Brian Yorkey
Musikarr: Rob Mathes och Jussi Vahvaselkä
Översättning till finska: Mikko Koivusalo
Regi: Mikko Kouki
Koreografi: Jouni Prittinen
Scenografi: Jani Uljas
Dräkter: Tuomas Lampinen
Ljusdesign: Kalle Ropponen
Ljuddesign: Iiro Laakso, Eero Auvinen
Kapellmästare: Jussi Vahvaselkä/Markus Länne
I rollerna: Olli Rahkonen, Anna Victoria Eriksson, Taneli Mäkelä, Jonas Saari, Jussu Pöyhönen, Kalle Kurikkala, Saara Kaskilahti, Riitta Salminen, Kirsi Tarvainen m.fl.

Stadsteaterns första premiär i det nyrenoverade huset, musikalen ”Viimeinen laiva”, har flera magnetiska element inbyggda. Musiken är av Sting, världsberömd artist, storyn är byggd kring en stad där varvet är/var den stora arbetsgivaren.
Och så är det huset, äntligen öppet igen. Det ser nästan likadant ut i nästan varje vrå – fast fräschare. Det viktigaste man gjort är inte direkt synligt. Förhållandena för ljudåtergivningen, till exempel, är uppdaterade. Och det med utmärkt resultat. Klarhet och balans, säger öronen – och tackar!

Musikalen hade urpremiär i Chicago 2014 och kom upp på Broadway samma år. ”Viimeinen laiva” i Åbo är också Europapremiär. Så man kan säga att Stadsteater slår på stort.
Storyn tangerar Stings biografi. Han är född i Wallsend nära Newcastle, som är bekant för sin skeppsindustri. Som skeppsindustrin överallt i dag är den känslig för de globala förskjutningarna i ekonomin. I musikalen läggs varvet ner och arbetarna måste hitta nya vägar.
Påhejade av prästen, den okonventionelle fader James O´Brien, bygger de ett eget skepp sen de tagit sig in i det stängda varvet. Det är ett av berättelsespåren, det mest sagolika. Det finns två andra: den förlorade sonen (fast pappan är död när han återvänder) och en gammal kärlekshistoria, vars rostfrihet kommer att granskas.

Svagheten är att historierna är ganska svagt fästa vid varandra. I synnerhet det glödande far-och-son-temat blir bara aningen mer än tangerat. Och ändå är det fadern som är den yttersta orsaken till att sonen, Gideon Fletcher, reser bort, och till att han kommer tillbaka.
Gideon kommer tillbaka från sitt sjömansliv för begravningen. Han tänker inte bli gammal i Wallsend, men så ser han sin ungdoms älskade, Meg, och känslorna kommer tillbaka. Efter en hel del hopande och roende står Meg fast vid sitt val, och en son, en femtonårig, väljer att ha två pappor.

Historierna hålls ihop av säkra sångsolister. Anna Victoria Eriksson lyser allra mest, för berättelsens alla trådar kan samlas i henne. Det finns en realism hos henne som inte bara sitter i vardagskläderna – jeans och skjorta – utan också får nå ut i en stor och klar ton i sången. Det kan kallas hjärta, om ni vill.
Olli Rahkonen sågs senast på Logomoscenen i huvudrollen i Tom of Finland. Han gjorde stort intryck där, kunde bära alla nivåer, också de lite vasst humoristiska. Nu är inte mycket av hans roll talad dialog, så gott som alla känslor och grubblerier är tonsatta.
Det kan Olli Rahkonen bära. Scenpersonen Gideon bottnar inte i sig själv, men sångaren som gestaltar honom gör det i högsta grad. Högst uppskruvad blir känslan när han sjunger ihop med Eriksson, som i ”Tanssiin tuu” (”When We Dance”), som också släpper in en tredje, Jussu Pöyhönens Arthur Millburn, Negs nya man. Det är känslosamt, men inte så romantiskt eller snudd på nostalgisk, som en del av skildringen av skeppsvarvet och dess öden.
Den stora desperationen och frustrationen när ens stolta arbetsplats läggs ner och omvandlas till ett skrothandelsbolag har musikalen svårt att nå. De manligt trampande koreografierna är för lekfulla för det, men när man börjar sjunga ”Ei muuta oo” (”We´ve Got Now’t Else”) drar liksom en stark vind in över scenen.
Då kommer hela kollektivet till sin rätt, tar sin plats, med förmannen Jackie White i spetsen. Jonas Saari i rollen kan alla gånger mäta sig med Rahkonen och Eriksson, tillsammans svetsar de ihop delarna i dramat. En som också hjälpa till med tätningen är Taneli Mäkeläs fader O´Brien. Han har en av de större talrollerna, i manuset snudd på lite för publikfriande, snyggt förankrad dock av Mäkelä.

Musikalens upplösning är rätt mångtydig, det finns ett värde i det, och det kan vara bäst att låta bli att tolka den för mycket. Den gamla manligheten, den som är knuten till yrket, kanske är det som seglar iväg. ”Viimeinen laiva” visar en könssegregerad kultur, kvinnorna är kraftfulla, men de befinner sig i andra rum – och när de sjunger handlar det om männen. Sådant är perspektivet.
Fartygets sjösätts i alla fall. Och det tar också sin form på scenen, scenografin (av Jani Uljas) låter ett gigantiskt skrov med tre jättelika propellrar sänka sig över tiljorna. Det kan avbilda drömmens format, vardagens proportioner, modet att leva. Någon gång stänker också svetslopporna på scenen. Och havet öppnar sig i en projektion där horisonten skymtar långt, långt borta.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*