Teater: Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi

Berusade och beväpnade. Den berömda Hiidenkivi-scenen i ”Sju bröder” utspelar sig på en krog. Åbo Stadsteaters uppsättning i regi av Lauri Maijala är storslaget infallsrik. Foto:

Seitsemän veljestä (Sju bröder)
av Aleksis Kivi
Bearbetning och regi: Lauri Maijala
Scenografi: Janne Vasama
Dräkter: Tuomas Lampinen
Ljusdesign: Jarmo Esko
Ljuddesign: Iiro Laakso
I rollerna: Joonas Saartamo, Markus Järvenpää, Joel Mäkinen, Jonas Saari, Pyry Äikää, Olli Rahkonen, Paavo Kinnunen, Petri Rajala, Ulla Koivuranta
Premiär på Åbo stadsteaters stora scen 3.11.

När Aleksis Kivis ”Sju bröder” spelades senast på Åbo stadsteaters stora scen var det också märkesår, man firade hundra år av finsk teater. Det var en historisk uppsättning på många sätt, inte minst för att den vände motvinden Kalle Holmberg och Ralf Långbacka hade startat chefseran i.
Föreställningen kom att gå i tre år, åskådarsiffrorna var hisnande. När publiken bänkar sig för ”Seitsemän veljestä” 2017 har de någon form av kunskap om föregångaren med sig, också om de inte var födda när den spelades.

Inte heller regissören Lauri Maijala var påtänkt då. Nu är han en trettioåring regissör, dramatiker och musiker, särdeles flitig. Han har också väckt uppmärksamhet genom att gestalta några av de stora – och för all del ganska slitna – finska identitetshistorierna: Mannerheim och ”Okänd soldat”.
”Sju bröder” är väl alla finska identitetshistoriers moder, och Maijala förefaller vara ett självklart val för uppdraget. Brödernas flykt från samhällets krav har (oftast) tolkats heroiskt, som en sund opposition mot auktoriteter.

I den uppdaterade versionen är de en samling gränslösa killar, lättledda, men också lätta att skrämma skiten ur. Stiger en kvinna fram och höjer rösten, som i en scen där ett par ”åskådare” (Petri Rajala och Ulla Koivuranta; de har alla roller som inte är bröderna) tar vägen genom publiken, störtar upp på scenen och gormar, då backar de och darrar som asplöv.
Men de kan vara farliga, för de är också beväpnade. Gevären åker fram. Plötsligt har alla en puukko. Ska vapnen användas på dem själva eller nån annan? De slåss friskt sinsemellan, och är redo att gå till angrepp utåt, särskilt Juhani, som Joonas Saartamo gestaltar i ett nästan obrutet raseri, han visar tänderna som en upphetsad gårdvar. Eller så är han en personifiering av det opreciserade hat som kallas some-raivo.

Självdestruktiviteten ligger rätt nära till för alla. Och brödraskaran blir ett sammansvetsat kollektiv på scenen, en evighetsmaskin. Jag tycker att det är en fördel att föreställningen låter det gemensamma ligga överst, snarare än det individuella, fast ett tydligt tema är att slåss för sin individualitet.
Lauri har ett utanförskap inte bara i världen utan också i brödraskaran. Joonas Saari visar upp det i en tyst scen i en akrobatisk koreografi. Paavo Kinnunens öppna ansikte gör yngste bror Eero mest till ett förvirrat barn, det är ganska rörande.

Scenbilden är rörlig, oförutsägbar. Men först ser det oroväckande stelt ut. In kommer en berättare som håller på en god stund, sen öppnas scenrummet och vi ser alla bröderna sitta på en sluttande scenkonstruktion (blink, blink till 1970-talet!) och taktfast drämma träpåkar i underlaget.
Men när det är undanstökat befinner man sig i ett högt rum, belamrat med skrangliga möbler och allehanda ting som en pojkskara lämnat efter sig. Vissa är i bara kalsongerna, de dricker öl, de brottas. Själva förloppet är förankrat i Kivis historia, men lösningarna är en kavalkad av infall, vissa strålande geniala, andra fiffiga eller finurliga, eller infantilt komiska. Vissa fyller en med massiva frågetecken. Det finns en storslagenhet i helheten som tillåter det.

Ibland är det ganska hårdhänt, men vad man faller för är det liksom öppna greppet.
Det finns en sorts transparens, ett genomskådande av föråldrade tolkningar. Så lustmördar Maijala nostalgin som grott kring berättelsen om Jukola-Impivaara i en scen där bröderna drar på sig de klassiska lärftskjortorna och halmgula peruker och kör en ultraparodisk version av julfirandet.
Och som för att understryka mordet på traditionen blir Petri Rajalas gestalt – en flummare från förr som gnällsjunger den välkända sången om bröderna – hårt och ödesdigert attackerad av Juhani. Om jultablån är en festlig scen är det andra en groteskt våldsam. Maijalas estetik kräver bägge delarna.

Men många scentransformationer är raffinerade, fantastiska. Snyggt är att Hiidenkivi, stenen där bröderna är kringrända av en skock kor som de är livrädda för, här blir en krog, lite sunkig med dammiga dekorationer, men dukarna är vita. Det är både Kaurismäki och Roy Andersson över miljön, scenografen Janne Vasama har hittat en spännande ton och ska ha beröm.
I Hiidenkivi infaller det stora råsupandet, det tar tid, det är en del av allvaret och parodin. Utanför står en svart tjur med rödglimmande ögon, ett mytologiskt vidunder, en mardröm kanske. Krogscenen är en lång och tuggig historia, men sen bär det snabbt av mot ABC-boken.

Och det behöver en extra utryckning av mamman som stiger ner till jorden igen, men änglavingar och allt. Hon kommer tillbaka med stridsvagnsförstärkning. Bröderna har rustat sig för krig men övermakten ser ut så här.
Slutet får ett slags sagoton, det kanske det alltid har haft. Så får de ge sig, gänget som inte kunnat läsa av världen, som försökt strunta i den. Själv tänker jag att ”Sju bröder” alltid då den sätts upp är en bild av Finland, ett slags situationsrapport. Öppna er äntligen mot omvärlden, tycks den här versionen säga!

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*