Teater: Sairaan kaunis maailma av Jarmo Lampela

Världen utan vuxna. I ?Sairaan kaunis maailma? är föräldrarna frånvarande eller saknar helt och hållet koll. Touko Miikkulainen, Marcus Pottila, Ronja Arvilommi och Pyry Pöyry är själva i manuspersonernas ålder, de hittar rätt ton.

Sairaan kaunis maailma
av Jarmo Lampela
Bearbetning, visualisering och regi: Minna-Stiina Saaristo-Vellinki
Musik och ljuddesign: Jarmo Saaristo
Ljusdesign: Mari Agge
Musiker: Anssi Sailomäki, Kare Kipinoinen
I rollerna: Marcus Pottila, Touko Miikkulainen, Ronja Arvilommi, Jere Hultin, Taija Riski, Anssi Sailomäki, Pyry Pöyry m.fl.
Föreställningar på Turun Nuori Teatteri mellan 4.11 och 8.12.

Jarmo Lampelas film ”Sairaan kaunis maailma” (En helt sjukt vacker värld, 1997) blev prisad och prisbelönt och den lever också kvar i finländarnas minne. Den handlar om några tonåringar som får klara sig bäst de kan. Killarna håller på med droger och råkar i skuld till en dealer, berättelsen tar fart där.
För att kvittera skulden måste de hämta en försändelse i Stockholm. Tjejen i sällskapet hänger på, hon har heller inget stöd, inget att hämta hemma. En lillebror finns också med på ett hörn i berättelsen, som en påminnelse om hur unga alla är.

Filmen blev känd för sitt visuella berättargrepp som påminde om musikvideon, sas det, men mest för sina unga skådespelare insatser, den blev startskottet för till exempel Arttu Kapulainens karriär. Det är viktigt att skådepelarna håller när berättelsen sätts upp på en scen, men Åbo Unga Teater, som har tillgång till personer just i rätt ålder, vågar ta risken.
Framför allt vågar man ta risken tillsammans med regissören Minna-Stiina Saaristo-Vellinki, som har en gedigen erfarenhet av ungdomsteater, bland annat har hon varit knuten till teatern i S:t Karins, som låtit höra av sig för sina djärva uppsättningar.

”Sairaan kaunis maailma” i scenversion är lätt uppdaterad och ganska hårt stiliserad. Scenrummet får vara avklätt så när på några scenografiska detaljer. Man kan göra ganska mycket med en soffa, ett tvättställ och en konstruktion som visar att man är i Hansakvarteret eller på Sverigebåten.
Uppdateringen gäller främst de yttre detaljerna: nu har man smarttelefoner, till exempel. Och jag misstänker att kontakten med dealern i dag mest skulle ske på nätet, men historien kräver personkontakt, och skulder krävs effektivas in genom närgångna hot om våld.

Relationerna behöver ingen särskilt uppdatering i tid. Kammarversionen av ”Sairaan kaunis maailma”, som man kan kalla Åbo Unga Teaters uppsättning, visar frånvaron av vuxna, vuxna som inte har någon koll, eller har fullt upp med sig själva.
De somspelar de unga, trion Marcus Pottila, Touko Miikkulainen och Ronja Arvilommi klarar sig med den äran, samspelet har rätt tonfall. Motstridigheterna får ta plats utan att man liksom pekar med hela handen. Förvirring, handlingskraft och spontana (dåliga) beslut präglar deras tillvaro.

Varje dag är ett provisorium, själva existensen av en behövande lillebror, Pyry Pöyry, som har några entréer där han tyr sig till storebror, skvallrar om det. Och provisoriet understryks av att man flyttat spelplatsen till foajén. Det är trångt om saligheten, det är en del av upplevelsen. Och snart ska åskådarplatserna rivas.
Vuxenrollerna på scenen är mest markerade, kortfattat, ibland lite tafatt gestaltade, det kompenseras av energin hos trion med huvudrollerna. Touko Miikkulainen som är Papu, han som går under, låter sin känslighet läcka ut i blickar och små gester. Marcus Pottilas Ippe tycks ha en stor vrede som driver honom, han är en smart överlevare.

Ronja Arvilommi som Miia är ett fynd. Förtvivlans vulkan som finns inom henne håller hon hårt i schack, läser i stället av omvärlden i varje sekund, för att kunna anpassa nästa steg. Det är stiligt att kunna kommunicera det.
”Sairaan kaunis maailma” är en pjäs om missbruk och dess konsekvenser, inte bara bland unga, vissa vuxna super frejdigt.
Men mer kanske den handlar om kärlekslöshet och likgiltighet. Vilket kom först? Pjäsen är inte ute efter att moralisera.
Men vi som är lite äldre ser i den tjugo år gamla historien en gestaltning av vad som skett i 90-talsrecessionens spår.

Och unga lämnas fortsättningsvis utan stöd, det vet vi ju. ”Sairaan kaunis elämä” är bara en i raden av finska ungdomsskildringar som filmats. Man har senare gärna hållit sig till ett dokumentärt grepp, och ett sådant stråk fanns också med i ”Täältä tullaan, elämä” (1980) som vissa vill se som alla moderna socialrealistiska ungdomsskildringars moder.
Men det är inte alls dumt att göra teater av film som har decennier på nacken. Teaterscenen kan på sitt eget pockande vis föra in gestalter och relationer i vårt synfält och göra oss delaktiga. För en stund andas vi ju bokstavligen samma luft.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*