Visuellt och akustiskt lyhörd – och med stunder av gåshud

Från gatan in i rampljuset. Kasten är häftiga i Edith Piafs liv, i Emma Klingenbergs tolkning står allt oavbrutet på spel, något som människorna i hennes närhet får känna av. Med på scenen i olika roller är Daniela Franzell, Peter Ahlqvist, Sarah Nedergård, Amanda Nyman och Jerry Wahlforss

Piaf. Jag ångrar ingenting
Musikdrama av Peter Snickars
Regi: Jukka Aaltonen
Scenografi: Markus Tsokkinen
Koreografi: Lassi Sairela, Eeva Soini
Frisyr och smink: Sabina Segerström
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
Kapellmästare: Markku Autio
Orkester: Mikko Luoma, Jusu Heinonen, Mikko Maunula, Marko Mäki, Juha Viljanen
I rollerna: Emma Klingenberg, Sarah Nedergård, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss, Peter Ahlqvist, Joona Rytkönen
Premiär på Åbo Svenska Teaters stora scen 14.9.

”Jag ångrar ingenting”, pjäsen om Edith Piaf och hennes musik, skrevs av Peter Snickars direkt för Maria Udd, som hade huvudrollen i Wasa Teaters uppsättning för nio år sedan. Rösten var det som avgjorde.
För Emma Klingenberg som är Piaf på ÅST:s stora scen är det samma sak som gäller. ÅST-publiken minns Klingenberg från ”Stormskärs Maja”, en roll som behövde både en konfronterande realism och ett lyriskt anslag.
För scenkaraktären Piaf blir sången bokstavligen en livlina, allt står hela tiden på spel. Det här kan Klingenberg gestalta, som sångare och skådepelare tar hon hem spelet.

Som dramatiker litade Peter Snickars på dramat man kunde lägga in i sångerna och rösten, och man kan uppleva pjäsen som en konsertversion av Piafs liv, livsödet som en spelning med minnestablåer som mellanspikar.
Men då glömmer man att det finns en uppsättning: den fysiska dekoren och en orkester som tillsammans skapar rum och flöde. Utan dem skulle det ganska lättsamt episodiska manuset vara på sjufamnars vatten.

Markus Tsokkinen är en scenograf som redan gjort sig känd för att tillföra starka betydelseplan i sina scenbilder. Nu arbetar han mycket med ridåer och draperier – till och med brandridån får falla och kapa en scen inför våra ögon. Spegelytor, som gärna avbildar verkligheten förvriden, är också ett viktigt moment. Därför blir också scenen där Edith första gången kommer in i en sminkloge med en tydlig och klart belyst spegel så stark och betydelsefull.
Inledningens gatuscener är inte bara vackra, de inför helt konkret ett perspektiv, distanser att jobba med. Så kan Jukka Aaltonens lyhörda regi och scenografin arbeta tillsammans, låt vara att det ibland blir ganska mycket av det goda, när alla moment, scenens vridfunktion, belysningen – designad av Anni Niitemaa som förtjänar egen ros – samkörs och trissar upp känslan.

Men sången fångar upp allt, sovrat och osovrat. Den kan bära de starka blandade känslorna, gestalta förlusterna och den undanglidande eller saboterade kärleken. Eftersom pjäsen förhåller sig fritt till Piafs biografi kan man ohämmat ta del med sitt eget liv som filter: hur ska man klara sig, vilken sorg har lämnat outplånliga spår, vad lyfter en, hur lätt har man att förlåta eller avstå?
Var och en kan ha sina stunder av gåshud, när sången börjar verka särskilt starkt i en, men allt är hela tiden beroende av Emma Klingenbergs närvaro. Den finns också, uppmärksam och rörlig. Uttrycket kan förskjutas mitt i ett farmförande, som när Edith får chansen att första gången uppträda på en klubb i Paris. Lite misstroget börjar hon sjunga ”La foule” för att plötsligt liksom flytta in i sången med hull och hår. Sådant är riktigt stort.

Det växlande finstilta uttrycket kan också gälla skådespeleriet. När Piaf träffar Marlene Dietrich under sin Amerikaturné ser hon plötsligt ut som en starstruck liten flicka bredvid divan. Dietrich förkroppsligas av Sarah Nedergård som tar ut alla svängar av signaturnumret, ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”.
Kontrasten mellan sångerskorna kunde inte vara större, den ena svalt och avvägt teatralisk, den andra glödande och ofta manipulativ, men mer av ingivelse än av beräkning. Den här intensiteten gör också att bipersonerna inte känns som bipersoner, fastän de emellanåt förekommer bara för en kort stund.

Men relationen till Momone, Daniela Franzell, som gestaltar halvsystern, assistenten, antagonister, blir bestående också när hon är frånvarande. Scenerna mellan dem under den första gatusångartiden är laddade med humor och kraft, men innehåller också frön till de komplikationer de ska genomgå.
Till Peter Ahlqvists större roller hör Raymond Asso, poeten som är kär i Edith och som också ser hennes scenpotential – och som blir bryskt avpolletterad. Det är en ganska fyrkantig roll, men desto mer innehållsrik är den som Yves Montand som kommer och provsjunger för en redan äldre och luttrad Piaf.

Det börjar katastrofalt (och komiskt), men han återkommer och sjunger efter Piafs instruktion en av Jaques Brels mest kända sånger. Den sången innehåller också en kursändring, en ridå tycks dras ifrån inom den unga Montand.
Det är också en sång som innefattar Piafs djupaste fruktan: att bli övergiven, förbrukad. Theo blir den sista bufferten mot världen, en livskamrat som inte säger mycket. Jerry Wahlforss gör rollen med ett rörande kroppsspråk. Det är spännande att se hur han från den lite tunga, följsamma mannen förvandlas till en ung och streetsmart parisare i en annan entré, minst tjugo kilo lättare, tycker man.

”Piaf. Jag ångrar ingenting” lutar sig inte på sångerna som nummer som i en musikal, de är den verkliga nerven i dramat. Koreografin anpassar sig efter det, den är gjord av två erfarna dansare från Dansteatern Eri, Lassi Sairela och Eeva Soini, som vet hur dans kan understryka momenten i berättelsen.
Också koreografin bidrar till det flöde man upplever att föreställningen är, en ström där sångerna sitter organiskt. De uttrycker allt det ofrånkomliga som livet virvlar upp.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*