Teater: PAR AVION

Kom med flygpost. ”Par Avion” spelas för skolbarn i bland annat Åbo. Marika Parkkomäki och Jonna Nyman agerar tätt i pjäsen som berör flyktingskap.

PAR AVION
Text, musik och regi: Arn-Henrik Blomqvist
I rollerna: Jonna Nyman och Marika Parkkomäki
TandemTeatern i samarbete med ÅST
Beställningsföreställningar i skolor, åldersrekommendation 6-12 år
Föreställning på ÅST:s studioscen den 25.11

”Par Avion” som hade urpremiär i fjol i en annan uppsättning är ett samarbete mellan TandemTeatern som står för skådespelarna, Jonna Nyman och Marika Parkkomäki, och Åbo svenska teater, som hanterar turnéadministrationen. Arn-Henrik Blomqvist står för text och regi.

”Par Avion” spelas huvudsakligen i skolor och är tänkt för lågstadier. Rollerna är i paritet med det, utan att man riktigt definierar scenpersonernas ålder. En alert elev i Sirkkala skola frågade också efter föreställningen i måndags, då det blev plats för reaktioner och funderingar:” Hur gamla är de?”
Eleven fick ett svar, men själva dramat tillåter en att tänka på många sätt, något som frågaren helt säkert kände av. Pjäsen använder sig av inlevelse som ett verktyg att borra sig in i motivet: att komma som flykting till ett annat land.

Des och Mond fraktas som flygpost till ett främmande land, de sitter bokstavligen i en låda. Den lekfulla bilderboksestetiken gör detta helt rimligt. Scenografin är som tagen ur en bilderbok, Des och Mond är klädda på ett sätt som korresponderar.
De har också ett särskilt sätt att tala, de rimmar hela tiden, något som får myndigheterna att bli irriterade. De upptäcks nämligen ganska snart när de gjort det hemtrevligt för sig i sin lådkoja. En tillståndsgranskare, vars illvillighet signaleras direkt av uniformen, kräver att Des och Mond ska inordna sig i systemet. Det betyder att fylla i en mängd blanketter och få dem stämplade på rätt ställe.

Det är ett uppdrag som är orimligt svårt och vars spelregler förändras under gång. Det stämmer överens med vissa sagogenrer, där huvudpersonen ska mäta sina krafter med troll och häxor. Och det stämmer tyvärr överens med vad som sker med asylsökande i Finland i dag.
Som vuxen vet man att förhållandena i världen och i Finland skärpts sedan pjäsen lämnade idéstadiet och blivit föreställning. Hur mycket bör och behöver barn få veta om det? Den frågan måste de vuxna ta ansvar för. Pjäsen rör sig på ett mer grundläggande plan: att man har rätt att bli mänskligt bemött oberoende av vem man är.

Jakten på stämplarna i den vindlande byråkratin är föreställningens mest fartfyllda del. I kontoren finns helt hejdlösa typer som sysslar med en utsökt – och exkluderande – byråkrati. Den här tittutleken gillas av publiken. Det gör också vändningen intrigen tar när Des och Mond får hjälp av en karriärsugen tjänsteperson som behöver bli bättre på rim.
Interaktiviteten är ett stort plus för föreställningen, som har en liten svacka någonstans i mitten, där dramat ska samla sig för en ny spännande höjdpunkt, och skådespelarna måste lämna den nödvändiga fysiska tillvändheten för ett ögonblick.

Pjäsen är gjord för två skådespelare, och det blir en fördel om man som Jonna Nyman och Maria Parkkomäki kan spela extremt kompakt, tätt intill och med blixtsnabba klädbyten. Att det går att åstadkomma IRL imponerar på barn som genomskådat skärmarnas uttrycksmedel för länge sen.
Det går väl för Des och Mond, de får stanna och de får en framtid. Pjäsen passar som utgångspunkt för vidare samtal, för frågorna är många, och hur långt man ska gå in i alla nivåerna att resonemanget finns det inget entydigt svar på. Man kan inte heller vänta att skolan ska ta hand om hela diskussionen, för den är kontinuerlig.

Intresserade föräldrar kan ta del av ”Par Avion” när den ges på studioscenen senare i höst. Och om jag hade ett barn i den rekommenderade åldern (6–12 år) skulle jag som komplettring gripa efter Solveig von Schoultz ”Nalleresan”, som jag erinrade mig efter föreställningen. Den handlar om flykten undan ett krig som drabbade vårt land – några tappra dockor och nallar reser för att återförenas med sina ägare som är krigsbarn i Sverige. Gemensamt med ”Par Avion” har den en känsla av utsatthet – och en avgörande flygresa.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*