Teater: Paavo – lentävä turkulainen

Evigt liv. Den unga Paavo Nurmi och den gamla, gestaltade av Markus Järvenpää och Heikki Nousiainen möts ibland i Stadsteaterns allra första premiär på den nya scenen, Pieni näyttämö. Manuset är av Roope Lipasti.

Paavo – lentävä turkulainen
Manus: Roope Lipasti
Regi: Janne Kuosa
Scenografi: Janne Vasama
Dräkter: Sanna Levo
Ljusdesign: Jari Sipilä
Ljuddesign: Tuomas Rissanen
I rollerna: Heikki Nousiainen, Markus Järvenpää, Minna Hämäläinen, Kimmo Rasila, Ulla Reinikainen, Stefan Karlsson, Aksa Korttila, Ulla Koivuranta, Esa Lindfors, Miika Jernberg.
Premiär på Stadsteatern 22.9.

Den mest guldkantade åbobon genom tiderna måste vara Paavo Nurmi. Nio olympiaguld, vem kan slå det? Än i denna dag inte särskilt många. Det är helt rätt att det ska finnas en löparstaty till hans ära i en trafikerad korsning i stadens centrum.
Mycket har skrivits om hans träningsmetoder och prestationer, och hans liv har rekapitulerats i biografier och romaner. I de senare tycks man fokusera på Nurmi som solitär, och emellanåt romantisera hans bryska sätt att visa att han ensam var den som hade koll. Och hur säger man emot om han en gång var den som korsade mållinjen först? Det är resultatet som räknas, hur många gånger har man inte hört det?

När man plockar upp honom i rampljuset på Stadsteaterns scen är det Valtteri Lipasti som står för manuset. ”Paavo – lentävä turkulainen” är också den allra första pjäsen på den lilla scenen, teaterns tillbygge som ska öka föreställningarnas mängd i huset.
I föreställningen ses Paavo i två utgåvor, en gammal Paavo, i livet i ännu i vår tid, hundratjugo år gammal, och en ung, den löpande Paavo, affärsmannen Paavo. Som ram fungerar Åbo stad och dess hala beslutsfattare. Hos dem vill man att tomten där Nurmis hus står ska användas rationellt – ett tornhus blir väl bra, det syns i alla fall.

Men att flytta på den envisa gamlingen är inte det lättaste – och är han verkligen den där Paavo? Upplägget kan verka frejdigt och humoristiskt på papperet, men scenerna får, när de åker upp på tiljan, karaktären av revynummer. Satiriskt standardskoj om Åbo har man sett redan i parti och minut och här blir det hela ganska platt.
Det ger också den gamla Nurmi, Heikki Nousiainen, en svag start. Som den proffsiga skådespelare han är springer han ikapp dramat, det får han göra flera gånger. Det blir till slut lite mycket av det goda, fast gammal man-perspektivet blivit något av en egen genre inom filmen och litteraturen nu.

De bästa ögonblicken är när den gamla Nurmis och den unga löparens banor korsas på scenen. Markus Järvenpää gör Paavo Nurmi i hans bästa år: kroppen är spänstig, ansiktet är orörligt som den brons det senare ska gjutas i. Han är oåtkomlig i sin iskalla målmedvetenhet.
De snabba scenerna när Järvenpää markerar något som är avgörande för Nurmis gestalt är fullträffar. Exempel: Iklädd dandystilig kostym på en fin tillställning stretchar han demonstrativt benmusklerna. Han älskar att dansa, men att man ska ta hänsyn till sin danspartner är helt främmande för honom, tempot måste vara hans – fort ska det gå.

Varken texten eller regin (av Jarno Kuosa) har lyft fram psykologiskt djup eller koherens som mål eller redskap. Den lättsamma ramberättelsen kräver inget sådant. Men det fungerar oavsett. När man inte behöver leta efter förståelse och inlevelse kan man i stället se det ”opersonliga”, det som upplyfts hos Nurmi som ett ideal.
Det handlar ju i själva verket ett slags nationaldygder: att klara sig ensam mot alla andra, att vara bäst, att vara en riktig hårding. Att det blir så här tydligt – och planterat i en människa och inte bara läst på ett papper – är Markus Järvenpääs förtjänst. Han fyller på med något starkt oroande.

Den lite större regin som innefattar hela scenbilder bidrar också till mångtydigheten. Inledningen visar ett par löpande ben i storformat och ultrarapid som en lysande projektion. Det är monumentalt suggestivt – och backas upp av flera scener som opererar med ljus och proportioner. Människan kan vara liten och stor på samma gång, allt beror på var betraktaren står.
Nästan alla kan något om Nurmis biografi och löparkarriär. Allmänt känt är ju att han klassades som proffs och nekades tävla. Lobbandets alla turer får vi vara utan i det fallet, Kimmo Rasila får en snabbentré som domaren som refererar detta.

Rasila är den som bär upp de flesta smårollerna (storleken bestäms av manuset som spurtar fram). Han kan också blixtsnabbt skissa profiler. Mest sörjer man att han får göra sorti så fort till exempel som Tahko Pihkala, en idrottsman och -instruktör som verkar ha vågat kritisera idrottsideal som Nurmis.
Här slår det gnistor i föreställningen, men pjäsen lägger inget ytterligare brännbart in i där eller i liknande scener. Det är synd, det kunde ha flammat hett och vilt.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*