Teater. Kybersielut

Kybersielut
Manus: Marko Järvikallas, Okko Leo, Harri Virtanen
Regi: Janne Reinikainen
Scenografi: Jani Uljas
Dräkter: Tiina Kaukanen
Ljusdesign: Petri Suominen
Ljuddesign: Mika Hiltunen
Video: Sanna Malkavaara
I rollerna: Anna Victoria Eriksson, Minna Hämäläinen, Stefan Karlsson, Kimmo Rasila, Lauri Tilkanen, Pamela Tola
Musiker: Kimmo Gröhn
Föreställningar på Stadsteaterns lilla scen från 17.11.

Åbo stadsteaters lilla scen, Pieni näyttämö, är som gjord för experiment och nydanande dramalösningar. Sådana finns ju, fast det gått dramatisk inflation i själva orden.
Pieni näyttämö är den nya spelplatsen som den omfattande renoveringen gett oss, och som nu ger sin andra pjäs, ”Kybersielut” (Cybersjälar, med premiär 17.11).

”Kybersielut” kategoriseras lättsamt som science fiction, en benämning som man kunde använda med försiktighet, inte bara för att hard core-fans irriteras om man okunnigt kliver över subgenrernas gränser, utan också med hänsyn till verkligheten. Det som tidigare var möjligt bara i tanken kan åstadkommas nu. Tekniska implantat och robotar som kan interagera finns faktiskt.
Det lite slarvigare bruket av termen har fått betydelsen dystopi, och det gäller också för ”Kybersielut”, som utspelar sig i en strikt hierarkisk värld där samhället löser sina problem snabbt – och med våld. Beväpnade poliser har därför en framträdande roll i pjäsen.

Poliskåren använder sina vapen flitigt och är klädda i stereotypiska framtidsuniformer som kommunicerar makt. Dräktdesignern Tiina Kaukanen har lyckats där, liksom med den universalasiatiska dräktkoden i tablåerna som beskriver livet långt från de urbana centren, de svåråtkomliga dalarna där man odlar vallmo, till exempel.
En djup tudelning karaktriserar hela upplägget: stad och land, människa och maskin, rationalitet och sekterism, våld och kärlek. Och det är väl också vår tendens till ett förenklande dualistiskt tänkande som den här sortens dystopi skulle vilja göra upp med. Föreställningen som helhet snuddar vid den möjligheten.
Det sista ordet jag hör är just det, ”mahdollisuus”, framsjunget av Anna Victoria Eriksson, vars vokala insatser är ett av elementen som gör att produktionen lyfter, liksom Kimmo Gröhns känsliga musik, som värnar om nyanserna, om den individuella rösten. Musiken sköter också liksom omärkligt det utopiska: den sammanfogar skådespelarna till ett kollektiv, ett band.
Det visuella erövrar också stora bitar av berättandet från själva manustexten. Och teater har alltid varit mer än det skådespelarna säger på scenen, men nu är vi kanske på väg mot ett berättande som mer förlitar sig på bilder än på en story som stiger fram genom personernas tal och agerande.

Videoprojektionerna som planerats av Sanna Malkavaara är inte bara något som skapar stämning eller markerar övergångar, de blir en del av scenografin, och de markerar och problematiserar teaterns relation till filmen. Människor av kött och blod, hur intressanta är de i en berättelse för den moderna människan, tycks de fråga. Och vi ska fiska efter svaret i oss själva.
I den här föreställningen är det texten som drar det kortaste strået. Den blir en ganska tunn historia som mest visar upp sina ingredienser. De olika berättelsedelarna hänger ganska löst ihop och här finns också några redan ganska vältuggade populärkulturella klichéer och hänvisningar.

En kärlekshistoria mellan två samhälleligt sett inkompatibla personer går som en antydd tråd genom föreställningen. Kontrahenterna ska bryta hierarkierna, särskilt mannen, som är en del av den operativa poliskåren och förväntas lyda normen.
Historien arbetar sig fram till en scen där de genom ett slags transfusion ska dela på sitt interna mänskliga innehåll. Man ser hur åtgärden framskrider på en monumental projektion. Det är vackert, och därtill djupt känt.

Det för in ett ögonblick av mänsklig storhet, och granskar också det vi kallar människans mått i det ögonblick som är nu. Nuet är ju teaterns plattform och privilegium, och dystopi och framtidsskildring på scenen är förstås alltid en glimt av det som alla inblandade aktörer har sett och känt just i dag.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*