Teater: 10 laulua naisesta/10 sånger om kvinnan

Balansera genom historien. Introduktionen till ”10 laulua naisesta” är ett suggestivt balansnummer utfört av Elina Raskinmäki från Aurinkobaletti. Föreställningen är ett samarbete med Rimpparemmi i Rovaniemi och spelas på ÅST fram till söndag.

10 laulua naisesta/10 sånger om kvinnan
Manus och koreografi: Marjo Kuusela
Tonsättning: Kaj Chydenius
Sångtexter: Jukka Itkonen
Musikarr.: Henri Haakana
Ljuddesign: Eero Auvinen
Ljusdesign: Janne Teivainen
Dräkter: Mirkka Nyrhinen
Musiker: Henri Haakana, Jukka Nurmela, Valtteri Valo
Sångsolist: Reetta-Kaisa Iles
Dansare: Elina Raiskinmäki, Päivi Kujansuu, Anni Pilhjärta, Helmi Järvensivu, Laura Kallas, Saku Koistinen, Mikko Kaikkonen, Patrick di Quirico, Urmas Poolamets m.fl.
Produktion: Aurinkobaletti och Tanssiteatteri Rimpparemmi
Åbo svenska teater 9.11 (och gästspel i sex föreställningar till och med 12.11)

Koreografen Marjo Kuuselas hela liv har varit dans, hennes namn är kopplat till många av milstolparna inom modern dans i Finland. Själv minns jag hur ”Salka Valka”, som liksom många av Raatikkos föreställningar sändes på teve, öppnade ens ögon. En kvinnas liv och arbete tog sin rättmätiga, konkret utmätta plats. Hon blev mer huvudperson än nånsin i romanen som var förlagan.

Marjo Kuuselas dansteaterföreställning ”10 laulua naisesta” som gästspelar på Åbo svenska teater i sammanlagt sex föreställningar fram till söndagen, har också kvinnors liv i förgrunden. Men i en av de första sångerna, som liksom alla har text av Jukka Itkonen och musik av Kaj Chydenius, sägs i klartext: du är man och jag är kvinna, tillsammans är vi ett vi. Det är skönt att höra i ett jubileumsfirande där Finland oroväckande ofta beskrivs som en manlig historia.
”10 sånger om kvinnan” är ett samarbete mellan nord och syd, mellan dansteatern Rimpparemmi från Rovaniemi, där föreställningen hade premiär i slutet av augusti, och Aurinkobaletti i Åbo. Också handlingen har en nordlig och en sydlig dimension. Den börjar i huvudstaden 1917 men siktet är inställt på Petsamo, en bit land som staten Finland åtrådde, en öppning mot Ishavet. I dag vet finländare mest om hur vi blev av med landområdet.

En inspirationskälla har varit berättelsen om Elvira Bono, som kom från en svensk-italiensk cirkussläkt och kom att slå sig ner långt i norr och leva där som en färgstark entreprenör. Inledningen är ett suggestivt balansnummer där Elina Raiskinmäki som Elvira tar sig över de mobila scenelement som senare ska demonstrera hur man bygger historien – och raserar den. Som musikinstrument kan de också användas, det är mycket markerad rytm, tramp och trummande i ljudbilden.
Det hör ju till i en dansföreställning som berättar om arbete, politik, kärlek. Men ibland gör Jukka Nurmela ur tremannabandet entré och låter sin kontrabas dominera sångackompanjemanget. Det är sceniskt sofistikerat och understöder sången, som fastän Reetta-Kaisa Iles som är den gästande solisten är ett mycket hållbart val, inte kan mäta sig med den energi och den känsla som får utlopp i dansen.

Men elementen kan också mötas, som i en av de första sångerna som känsligt handlar om händer. Efter det blir handrörelserna konstant i betraktarens fokus: arbetsrörelserna, kärleksgesterna, avvärjandet, tilldragandet. Det här skulle räcka gott och väl för en föreställning, men nu är hundra år av historia inbyggt i den.
Där anas och andas alla namnlösa kvinnor utan vilkas insats historien inte alls skulle finnas. Men där finns också namngivna finländska märkeskvinnor som L. Onerva och Hella Wuolijoki. Det är nästan en lättnad att se att deras roller är små i den stora helheten.

Det är kvinnorna i Petsamo som styr de mest intensiva sekvenserna i berättelsen i korsdraget mellan lokalbefolkning, lycksökare och beväpnade trupper av olika nationalitet. Förutom berättelsen om Elvira är det de fiktiva (och exploaterade) Jevida och Elsa som har mest utrymme. Föreställningen är inte textad, men deras repliker finns översatta till svenska i programbladet.
Föreställningens andra del är förlagd till Åbo, till en nutid som tycks samla upp all utveckling som skett sen den första kampen om Petsamo ägde rum. De dansande gestalterna rör sig mer som individer än som kollektiv, berättarperspektivet har också lyfts, solisten är upphissad på en konkret balk som man kan fantisera om som del av samhällets byggställning.

Det är kanske den man har att luta sig mot nu, inte mot dem vars ansikte man känner, de som är av kött och blod. En sådan tanke kan fara igenom en. Samtidigt finns det plats för personlig frihet, för humor och självironi. Slutet är öppet. Vad dagens värld gör med oss har vi ännu inget perspektiv på. Men ”10 sånger om kvinnan” beskriver hur historien skrivs i kroppen – och med våra liv alltid och helt bokstavligt som insats.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*