Ta en titt i spegeln – artighet går inte i generationer

 

Innan den nuvarande värmeböljan hade börjat hade jag en läkartid på en fredag eftermiddag. Jag lämnade mitt skrivbord ett par timmar tidigare än vanligt och gav mig ut i regnet. Det verkligen öste ner, och det var inget nöje att cykla till andra sidan Åbo.

På vägen snäste en gubbe till mig att det minsann inte var en cykelväg som jag cyklade på och att jag snarast skulle söka mig till rätt trafikled. Vanligtvis hade jag säkert stannat, bett om ursäkt och gjort som jag blivit tillsagd. Han hade ju trots allt rätt, inte skulle jag egentligen ha fått cykla där. Men just den dagen var jag trött, hungrig, genomdränkt i regn och inte särskilt taggad för att bli stucken med en bedövningsnål i ansiktet.

Så jag kollade inte ens på honom, utan cyklade vidare med hörlurarna i som om jag inte hade hört den argsinta gubben. Sekunder senare insåg jag att det är precis sådana aktioner som gör att den äldre generationen inleder diskussioner om min generation med ”dagens ungdomar”.

Jag riktigt skämdes och bestämde mig för att aldrig mera cykla på den trottoaren eller ignorera gamla gubbar. När jag väl kom fram hade jag inga torra fläckar kvar på kläderna och orkade knappt cykla upp för backen till ingången. Skylla mig själv fick jag göra, hade jag kommit ihåg att äta mellanmål och tagit med mig en regnjacka hade jag inte behövt känna att det var jag mot världen.

Jag bestämde mig för att sluta tycka synd om mig själv. Det var ju trots allt bara lite regn och inte skulle jag vara hungrig länge till. När jag skulle gå igenom den första korridoren kom en medelålders sjuksköterska emot mig. Korridoren var smal och hon skuffade på en tom rullstol, det fanns bara utrymme för en av oss åt gången.

Naturligtvis backade jag och släppte förbi henne samtidigt som jag gav henne ett ansträngt men genuint leende. Hon varken tackade eller såg mig i ögonen. Någon har en dålig dag, tänkte jag för mig själv. Till näst kom en gammal dam emot mig med sin rullator. Jag upprepade det jag nyss gjort, och blev än en gång ignorerad på samma sätt. Samma sak hände två gånger till.

Denna kedja av incidenter fick mig att tänka riktigt ordentligt på hur viktigt det är att ta andra människor i beaktande (och att följa trafikreglerna). Du må ha en jättedålig dag, men det är inte någon annans fel, och inte är det världens heller. Så dra dig i kragen och sätt ett leende på läpparna. Eller klaga inte då du själv bemöts med en frostig blick.

Yascha Gilbert

Sommarreporter 

En kommentar

  1. Vardagsartigheter blir allt sällsyntare då man blir ”anonym” bland obekanta ”stadsbor” I små samhällen funkar det bättre ifall man inte ligger i någon släktfejd, förstås

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*