Synvinkeln: När jag älskade Esko Aho

Text: Axel Vikström

Jag var blott åtta år gammal när jag för första gången blev sviken av demokratin.
Det var den sjätte februari 2000 och finländarna gick till valurnorna för att välja vem som skulle bli republikens elfte president.
När det stod klart att Socialdemokraternas Tarja Halonen rott hem segern sprang jag in på mitt rum. Där satt jag sedan och tjurade över att motkandidaten Esko Aho från Centern hade förlorat.
Inte för att jag hade någon aning om vem Esko Aho var eller vad han stod för (och i vårt hem pågick minsann inte någon ”Heja Esko”-kampanj).
Jag tjurade för att en pojke hade förlorat mot en flicka.

Den här historien kan säkert uppfattas som rätt harmlös i sig själv. En liten pojke ser en gubbe på TV, identifierar sig med honom och går igenom en sorgeperiod (som i mitt fall förmodligen pågick i sisådär 15 minuter) när gubben förlorar.
Vi tenderar att se det som naturligt att småbarn allierar sig med det egna könet utan att ifrågasätta varför det egentligen behöver vara så. Vi till och med uppmuntrar uppdelningen genom könssegregerade institutioner som organiserad idrott.
Men för många lever ”pojkarna-mot-flickorna”-attityden på skolgården kvar upp i vuxen ålder, och detta kan få mycket värre konsekvenser än ökat väljarstöd för Centern.

Under studietiden har jag tillbringat en hel del tid med Raewyn Connells teori om hegemonisk maskulinitet. Kort sammanfattat går teorin ut på att förklara hur ett patriarkalt samhälle klarar av att upprätthålla sig själv. Connells tes är att även om det finns vissa former av maskulinitet som dominerar över andra så drar alla män, i olika utsträckning, kollektiv nytta av att kvinnor och transpersoner marginaliseras i samhället.
Detta resulterar i att män som har väldigt olika maktpositioner ändå dras till att backa upp varandra. Ett ofta använt exempel är arbetarklassmännen som på något sätt känner igen sig i Donald Trump trots att de lever i vitt skilda socioekonomiska universum. Väl medveten om att även kvinnor röstar på Trump så är det svårt att inte se sexism som en förenande länk mellan män av olika samhällsklasser.

Idag, lördagen den 30 september, väntas omkring tusen nazister till Göteborg för att i samband med bokmässan genomföra en demonstration.
En förkrossande majoritet av de som marscherar längs med gatorna kommer att vara män. Forskning visar att många av dessa går med i nazistiska grupper just för att få sin maskulinitet bekräftad.
Går vi tillbaka till Nazitysklands framväxt så finns det teorier om att den ”maskulinitetskris” som nazisterna ansåg att Weimarrepubliken fört med sig fungerade som ett sätt att mobilisera mot feminitet, homosexualitet och bolsjevism.
Likaså sprids högerextremismen idag med ”hotet från feminismen” som en av sina starkaste motorer utöver rasismen.

Nu säger jag inte att steget från att som åttaåring heja på Esko Aho till att rösta på Donald Trump eller gå med i en nazistisk organisation skulle vara kort.
Men det jag vill peka på är hur alla de handlingarna är resultat av samma patriarkala strukturer. Och att en värld där män inte kategoriskt backade upp män på andras bekostad av allt att döma skulle vara en värld med färre nazister.

Axel Vikström
Skribenten är frilansjournalist bosatt i Malmö

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*