Synvinkeln: Lövblåsarnas säsong

Andrea Södergård

Det är onsdag morgon. I köket puttrar kaffekokare och från fönsterbrädet hörs morgonradion. Någon duschar, någon har en klädkris. Lägenheten fylls av den vanliga morgonsymfonin.
Genom vår morgonsymfoni blir jag plötsligt medveten om ett ljud som låter som en stavmixer på steroider. Det surrar förfärligt i korta intervaller, tystnar och surrar igen. Motorn går på högvarv. Det tar ett tag innan jag fattar vad det är som låter
Lövblåsarnas säsong är här.

Och jag blir lite irriterad, för det är tredje gången på två veckor någon blåser bort löven från vår gård.
Och till vilken nytta? tänker jag. Knappt har det hunnit falla femton löv på marken förrän någon är där och blåser bort dem. Och det är synd, för löven bildar färgglada mönster på den svarta, våta asfalten.
Om det är något folk i allmänhet älskar att hata är det lövblåsarna. Och varje höst sällar jag mig till den skaran. Det låter för mycket och används för tidigt.
Vad är nyttan med att dra fram ett så ljudligt monster när det ligger femtio gula löv på bakgården? Kan man inte vänta tills träden tappat åtminstone hälften av sina löv?

Efter en djupdykning in i lövblåsarnas vara och icke-vara kommer jag fram till att lövblåsarnas användningsområde är mycket bredare än jag trott.
Om våren kan man använda manicken för att blåsa bort grus efter vinterns sandningar. Hälsorisken kring det här är omstridd, men i Åbo kom man för något år sedan fram till att man inte kan förbjuda att lövblåsare används till att ta bort grus, eftersom man inte kan kontrollera att lövblåsarna inte används för att ta bort grus.
I Malmö används maskinerna för att skrämma upp stadsminkar ur hålor. Sedan några år tillbaka har djuren fått fågellivet i obalans då minkar malligt roffat åt sig fåglar, fågelägg och gnagare. Minkarna hamnar bokstavligen i blåsväder när de först skräms upp ur sina gömmor för att sedan skjutas.
Så man får väl vara glad att ingen börjat sjasa iväg mig ännu med lövblåsare, tänker jag ironiskt medan jag står i fönstret, dricker morgonkaffet och spionerar på mannen ute på gården som förstrött blåser ett knippe löv från ena sidan gårdsplanen till den andra.

Trots det kan jag inte låta bli att tänka att min avoga inställning till lövblåsarna egentligen har att göra med att jag inte riktigt vill sätta punkt för sommaren.
Lövblåsarna är ett lika säkert hösttecken som skolstarten, höstregnet och halv nio-mörkret. Lika oväntat som kylan nyper i min handrygg när jag skyndar mig till jobbet en morgon i september börjar det enträgna surrandet på vår bakgård.
Och jag är inte riktigt redo för att kvicksilvret sjunker närmare noll och att jag igen måste vänja mig vid att se världen i det nordiska halvdunkel som präglar vår vintertid.
Så när mannen blåser de tre gula löven över gårdsplanen får man bara trösta sig med att vintern snart är här och att lövblåsarna snarts byts ut mot pip och blink från snöskottningssessioner.
Men tur är väl det, för där bakom krönet skymtar våren igen.

Andrea Södergård
Sommarentusiast med rysligt morgonhumör

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*