Symfonikonsert som doftade jazz fyllde Konserthuset – publiken var med på noterna

Iiro Rantala. Foto: Gregor Hohenberg

Torsdagens symfonikonsert (utsåld liksom fredagens) dominerades av Iiro Rantala, jazzpianist som var kvällens pianosolist och själv även ståtade med egna jazzdoftande kompositioner för piano och stråkorkester.

Torsdagspubliken var hela tiden tänd på skeendena och applåderade starkt mellan olika programnummer.

Solostycke hedrade kollega

Rantalas egna stycken kom i början samt i slutet av konserten.

Allra först – och utanför det egentliga programmet – serverades vi ett solopianostycke av Iiro Rantala själv, skrivet för att hedra den bortgångne jazzmusikern Pekka Pohjola. Stora ackordansamlingar, med en upprepad lite elegisk melodi. Styrkenyanserna gick från mezzo till starkaste fortissimo, och hela klaviaturen behövdes.

Styckena ”Karma”, ”Anyone with a heart” och ”Freedom” följde, de två förstnämnda spelade ihop (attacca). I det första hördes Andreas Hellings lilla solo på sin sonora cello, i det andra Juha-Pekka Vikman som spelade jazzviolin på vissa ställen. Stycket ”Freedom” involverade en vit duk inne i flygeln samt ett vitt papper, där duken återgav spelet lätt sordinerat medan papperet i sin tur fick toner att skälva, skojiga effekter. All denna musik hade stark jazzkänsla, fast orkestern ibland fick musiken att låta än konstmusikalisk, än folkloreinspirerad. ”Karma” kompades i stråkarna med pizzicatomönster.

Lättlyssnad Rautavaara

Före pausen hördes ännu Einojuhani Rautavaaras (1928-2016) opus 1, sviten ”Pelimannit”. Rantala gjorde här sorti från scenen, och filharmonins stråkar i detta arr skötte sig alldeles prydligt och korrekt.

De fem satserna låter folkaktigt, ibland kan man till och med känna igen nåt stycke i nån fras. Rautavaaras idiom är här rätt tonalt men han har strött ut små dissonanser här och var i musiken. Lättlyssnad är den dock.

Blåsarna med

Efter pausen fick också blåsarna komma med, när man skulle spela Mozarts berömda 21:a pianokonsert, C-dur (KV 467).

Här liksom under hela konserten var flygellocket helt borttaget, men det lät genomgående bra. Första satsens skälmska tema gjorde sig utmärkt i orkesterns käcka version, och Iiro Rantalas spel var korrekt och virtuost där det behövdes. Andra satsens Andante klingade fint och lyriskt, och samspelet förflöt även här stiligt. Finalen fick behövlig fart (Allegro vivace assai), och allt här lyckades över förväntan.

När det gällde kadenserna i yttersatserna, så handlade det nog helt om Iiros funderingar, men det lät intressant och mycket otidsenligt. Det viktiga var att i spelet ange stället där orkestern kommer in igen.

Mera eget av Rantala

Avslutningsvis spelades tre Rantalastycken igen. ”Tears for Esbjörn” kallade Iiro för hela konsertens sorgligaste stycke, och rätt hade han; stycket är skrivet för att hedra minnet av jazzpianisten Esbjörn Svensson som avlidit i en olycka. Vackert och fint spelat.

Stycket ”Hippo Happo” var just så nonsensaktigt som titeln anger, men fart och fläng var det över musiken som avtackades med stormande applåder. Finalen var ”Hard score” där greppet på musiken är hårt och ljudstarkt nästan genomgående.

Alla tre styckena var ganska olika, men de hade alla tre jazzkänslan gemensam.

Det var en rolig, intressant och tankeväckande konsert. Iiro Rantala fungerade också som konferencier och berättare på vissa punkter och gjorde det med gott humör.

En annorlunda och uppfriskande symfonikonsert.

Iiro&Amadeus
Symfonikonsert to 25.10 i Konserthuset
Åbo filharmoniska orkester
Solist: Iiro Rantala, piano och musikalisk ledning
Rantala, Rautavaara, Mozart

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*