Större olyckor kan väcka ens egen sorg till liv

Tänd ett ljus. Tala om dem du saknar, möt andra i sorg. Det kan kännas bättre både för dem och dig!

Varje dag du lever är du en dag närmare döden.
Det konstaterar prästen Maria Wikstedt mycket lugnt.

Då döden för många av oss är något främmande möter hon döden varje vecka i sitt arbete.
Det betyder också att hon möter sorgen varje vecka, och hon vet att det är sant att alla sörjer på sitt eget vis, och att det inte går att bemöta all slags sorg på samma sätt.
– I mitt jobb, och också personligen, har jag märkt att när unga människor dör och när döden kommer överraskande är chocken stark. Man är chockad, skärrad, man är inte förberedd.
– Det är naturligare att äldre människor dör, och om någon varit länge sjuk, även om det är ett barn, har man fått en annan förberedelsetid. Man har hunnit ta farväl av den man älskar.

Så gick det inte för dem som förra veckan miste sina unga söner i olyckan i Dragsvik, eller i förra veckans brand i Pargas, inte i trafikolyckan på Kimitoön för ett år sedan, eller för dem som miste en anhörig i knivdådet på salutorget i Åbo. Så går det inte för alla dem som mister en anhörig i en sjukdomsattack.

– Det är då chocken är som störst. Som med de här militärpojkarna, de kanske var hemma veckoslutet innan och umgicks med sina familjer, ingen kunde tänka att när de for på söndag hemifrån var det sista gången de sågs.

Även för många som inte kände de unga pojkarna personligen är det just händelser som dessa som för upp sorgen till ytan, väldigt många berörs av det som sker.
– Det är fruktansvärda olyckor och de kan behöva bearbetas även om man inte direkt kände dem det gällde.
– Att ge tid att prata om döden är viktigt, och att prata om det som har hänt med rätta termer. Man ska undvika det som florerar på sociala medier sådana gånger, inte sprida information innan man vet vad som hänt, såsom i Raseborg.

Också Maria Wikstedts arbetsplats, Åbo svenska församling, agerade direkt efter att information om trafikolyckan med beväringarna hade kommit ut. Man hänvisade bland annat till Kyrkans samtalstjänst där man kan samtala, chatta, och få stöd. Och man får när som helst kontakta en präst i församlingen för att prata, säger hon.

Maria Wikstedt.

Stora olyckor och händelser – som knivdådet i Åbo, exemplifierar Wikstedt – river också upp sår för den som har en egen sorgprocess som inte har bearbetats färdigt. . På kvällen samma dag som knivdådet hände i Åbo ordnade församlingarna och olika trossamfund en bönestund; att delta i den kunde vara ett sätt att läka sina sår, att möta andra i sorg.
– För andra kunde det handla om att tända ljus, det såg vi på torget i Åbo. En symbolisk, praktisk handling som blir ett sätt att bearbeta sorgen. I mitt arbete som präst är det också delvis det praktiska jag får fokusera på när jag stöder de anhöriga.

– Jag går en bit på vägen med dem, i deras sorg. Ur prästens synvinkel finns det inte rätt eller fel ord att säga just då. Min uppgift blir att möta dem, göra det så lätt för de anhöriga som möjligt med att diskutera med gravkontoret, i praktiska val, välja psalmer, få dem att känna sig trygga.
Är döden faktiskt slutlig, händer det att folk frågar.

Det är när den finns nära de här frågorna kommer, och Maria har också mött frågan på till exempel skriftskolläger.

– Tänk om de ändå lever någonstans, kan någon resonera, och vill inte att kistan ska lämnas ensam kvar i kyrkan.

De här resonemangen visar kanske också på hur ovana vi nutidsmänskor är med att prata om döden, att inse dödens närvaro i våra liv.
– Därför är det viktigt att prata om dem vi sörjer, inte skapa hemligheter av död och sorg utan lyfta fram dem, ge dem ljus, låt andra se dem. Och på något sätt, i vårt vuxna tänkande, kan det också vara bra att inse att jag faktiskt kan dö när som helst.

När man som vän eller bekant möter den som är nära anhörig är det många som känner sig vilsna, vad ska man säga, vad ska göra.

– När det svåraste hänt, när någon har mist ett barn är det som om det inte fanns ord. Men också då kan man visa sitt deltagande, man ska inte undvika den som sörjer. Möt dem. Kanske inte med att fråga hur de mår, men med att visa sitt deltagande, ge det ord, eller om det gäller ens vän, knacka på med en lasagne, hjälp med något praktiskt göromål. Det finns de som inte vill ha blommor eller att folk uttrycker sitt deltagande, då kan vi respektera det, men de allra flesta mår lite bättre när andra visar att de bryr sig.

För Maria Wikstedt blev vännens död en slags vändpunkt, hennes begravning öppnade en ny dimension, säger Maria.
– Då insåg jag hur fint och viktigt det kan vara att ge alla utrymme i att ta farväl.
Det är när en jämnårig dör du plötsligt ställs inför chocken; samtidigt som du sörjer blir du skärrad, vi ska alla dö.
För en präst, för en troende, finns ett hopp och ett ljus, säger Maria Wikstedt. Hon tycker mycket om hoppet.
– Tanken att den jag älskar nog har det bra. Det tröstar.

LÄS också: Pargasbeväring berättar om hur vardagen återvände till Dragsvik

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*