Stöda eller splittra?

I ett av Åbos köpcenter går en pojke med sina föräldrar och ett par småsyskon. Han ser ut att vara kanske nio år och han suger på tummen.
En tillfällig förbipasserande hajar till, kanske för att det ändå är ganska ovanligt att ett så stort barn så öppet suger på tummen.

Den förbipasserande kan inte låta bli att fundera på vilka hemska saker pojken har i sitt bagage som får honom att mitt i den shoppande folkmassan söka tröst hos tummen.

Familjen har kanske inte varit i Åbo eller ens i Finland speciellt länge?

Den förbipasserande hoppas att pojken – och hela familjen – får det stöd som behövs för att komma vidare och kunna bearbeta allt fruktansvärt som har hänt.

Stöd för att kunna glömma och få en ny chans.

Den förbipasserande känner sig inte säker på att det kommer att gå så.

I Pargas har nämligen två andra små skolbarn nyss fått veta att de får stanna i landet i fyra år. Samtidigt har de också fått veta att deras föräldrar inte får stanna. (ÅU i går.)

Det här väcker både illamående och många frågor.

Hur kan det vara möjligt att en sju- och en åttaåring får ett slags beslut, medan föräldrarna får ett annat? Det gäller alltså små barn, barn som har många år kvar tills de är vuxna och myndiga.

Som parentes kan man konstatera att barnen fortfarande kommer att vara små, elva och tolv år gamla, när deras tillfälliga uppehållstillstånd går ut om fyra år.

Hur tänker välfärds-Finland här?

Barnen är födda i Syrien och kan inte skickas tillbaka dit. Så långt är vi med.

Men varför får inte en mamma och en pappa till syriska barn stanna om barnen får stanna?

I ett gott land borde det ske per automatik.

Familjen har flytt till Finland från Syrien. Men eftersom mamman har irakiskt medborgarskap liksom barnens styvpappa kan föräldrarna enligt Migrationsverkets beslut skickas till Kirkukområdet i Irak.

Dit kan barnen inte skickas eftersom de inte har uppehållstillstånd i Irak.

Varför kan inte välfärds-Finland i så fall tänka att alla fyra – hela familjen – får stanna?

Varför kan inte välfärds-Finland se en framtida potential i de här två barnen, som efter två år i landet talar flytande finska?

Varför kan familjen, som har lyckats bli väl integrerad, inte få stöd i stället för att utsättas för ytterligare stress genom ett hot om splittring?

Hur är det ens möjligt i ett land som Finland att Migrationsverket kan fatta beslut som gäller minderåriga barn, men inte deras föräldrar?

Migrationsverket kommenterar inte enskilda fall i offentligheten.

Esko Repo, asylenhetens chef, säger i en allmän kommentar per e-post att asylsamtal alltid förs separat för makar och barn över tolv år, om det inte är uppenbart onödigt (ÅU igår). Efter det gör Migri individuella bedömningar och beslut, skriver han och tilläger att familjemedlemmarna vanligen får likadana asylbeslut. ”Men inte alltid.”

I det här fallet är barnen långt i från tolv år.

Hur Migrationsverket tänker här är svårt att begripa, svårt att ta till sig, svårt att orka tänka på.

Hur ska en sju- och en åttaåring klara sig på egen hand om föräldrarna avvisas?

Är det en hållbar lösning att avvisa föräldrarna så att barnen måste tas hand om av barnskyddet? Är det verkligen en optimal lösning med tanke på barnens framtid?

Artikel 3 i Förenta Nationernas barnkonvention handlar om barnets bästa. Enligt första stycket ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Hur går Migrationsverkets beslut ihop med barnets bästa?

Låt oss också läsa artikel 9 i barnkonventionen om åtskiljande från föräldrar. Enligt den ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, om det inte handlar om att åtskiljandet är nödvändigt för barnets bästa till exempel vid övergrepp eller vanvård. Hur kan ett land som följer barnkonventionen fatta beslut som i Pargasfamiljens fall?

En sju- och en åttaåring – i Pargas och på alla andra ställen – borde den här tiden på året främst behöva fundera på hur skolryggsäcken ska se ut och om man föredrar radergummin i form av en fotboll eller en sköldpadda.

En sju- och en åttaåring i Pargas ska inte behöva fundera på hur de ska klara sig utan sina föräldrar, om de skickas till Irak.

Låt också syriska barn i Finland få vara barn och fatta beslut som stöder hellre än skadar. I längden vinner ingen på den här typen av beslut.

Inte ens ogina Finland.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*