Staten bryr sig inte om allas trygghet

Medelinkomsten i Finland på 3 000 euro per månad, som Bo Holmberg anger i sitt inlägg ”Välfärden har inte skrotats” (ÅU 15.05), är som sjukhuspatienternas medeltemperatur. Vissa har mycket mer och vissa mycket mindre.

Kanske glömmer skribenten att inte bara finländare och permanent bosatta utlänningar bor in Finland. Därför har inte alla som vistas i Finland, även under en längre tid, inkomst och rätt till stöd av FPA. Påståendet att ”alla garanteras grundinkomststöd på 491 euro” är inte sant.

Till exempel är jag en kanadensisk medborgare och har bott i Finland som studerande sammanlagt i över åtta år. Under tiden har jag haft bara ett jobb på fem timmars per vecka under åtta månader. Det har inte givit mig rätt till FPA:s stöd.

I början av 2017 lyckades jag inte förnya uppehållstillstånd. Jag förlorade rätten att arbeta och mitt jobb. Jag överklagade beslutet i augusti, men har inte fått något beslut ännu.

Hur ska jag då betala hyran, köpa mat och andra nödvändigheter? Hur som helst. Den finländska staten bryr sig inte om min inkomsttrygghet.

Jag tvingas hela tiden söka pengar, till exempel sälja böcker och samla pantburkar. Det räcker knappt för att betala mitt studentrum. Inget annat kan jag köpa.

Maten får jag från en kyrka. Där får man stå i en kö och sedan lyssna på religiös propaganda. Ibland får jag också kläder från en kyrka, men mina skor är trasiga eftersom där finns inget i min storlek.

Jag har en högutbildning i översättning och fler års arbetserfarenhet från utlandet, kan sju språk, inklusive finska och svenska. Normalt borde jag tjäna ett par tusen euro per månad. Men i stället lever jag i extrem fattigdom och förlorar samtidigt mina arbetskompetenser.

Iouri Belov
Åbo

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*