Ledare: Stad kontra eller med landsbygd

Helsingfors, Esbo, Tammerfors, Vanda, Åbo, Jyväskylä, Lahtis, Kuopio, Kouvola, Björneborg, Villmanstrand, Nyslott, Vasa, Rovaniemi, Seinäjoki, S:t Mickel, Kotka, Salo och Borgå.
Där har vi landets 21 största städer i storleksordning.

Deras stadsdirektörer samlades på torsdagskvällen och mötet utmynnade i ett gemensamt ställningstagande som betonar städernas roll av drivkraft för sina närregioner.
Städerna beslöt också bilda ett permanent nätverk för att, som det heter, ”stärka den stadspolitiska diskussionen”.
Vad stadspolitik är, är något oklart – åtminstone betyder det inte en avog inställning till glesbygd eller landsbygd ville stadsdirektörerna intyga.
Samtidigt är överföringen av makt till landskapet, i form av landskapsreformen, något som flera stadsdirektörer ifrågasätter.

I det här landet där en storstad är något som i många andra europeiska länder skulle kallas en småstad (såsom Salo, Vasa eller Borgå), och där landsbygden är den dominerande på kartan, har landsbygdspolitiken haft sina talesmän länge.
Men stadspolitik? Kanske det är först nu, på 2010-talet som vi i Finland har skäl för att mynta den termen?
I internationellt perspektiv är det lite som det integrationsaktivisten Hissu Kytö beskrev nyligen, i en 70-årsintervju i Turun Sanomat, att ”var är staden”.
Hon berättade om situationen då hon första gången, på 1970-talet, hade guidats runt i Åbo: Hon tittade artigt hit och dit och frågade sedan sin man: ”När kommer vi till stadens centrum? Vi passerade det redan” var svaret.

Mycket har hänt sedan dess, till exempel växer Helsingfors med 7000–8000 invånare i året och Åbos befolkningsspiral är också positiv, även om andra städer marscherat förbi i rangordningen – länge var Åbo landets trea.
Att de större städerna, såsom Åbo, är motorn för sin region är i varje fall faktum.
Det konstaterades också nyligen av stads- respektive kommundirekörerna i Pargas och Kimitoön, när de intervjuades om den roll stadsdirektören i Åbo har även för Åboland.

Har Åbo en drajv i sitt näringsliv, i vården, i kulturlivet, gynnar det också Houtskärs- eller Dalsbruksbon, även om de kan tycka att de inte personligen har kopplingar till varvs- eller läkemedelsindustri, till kulturutbudet eller till mängden privata sjukhus.

Förenklat: Det är när Åbo fungerar och inspirerar som omgivningen fungerar.
Kanske insikten om det är stadspolitik?
Stannar de framstående forskarna här, eller far de annanstans? Finns här jobb för svetsaren, ingenjören, specialsjukskötaren och danskonstnären, då finns också ett behov av kommunikationer och annan service som betjänar dem.

Finns det ett brett utbud av det mesta i staden behövs också bättre kommunikationer till den från omgivningen. Alla vill inte bo i staden.
Men såsom de 21 städernas pressmeddelande säger är urbanisering en global ”megatrend” som också håller streck i Finland. Tillväxten sker i städerna.
Det här är inte nödvändigtvis något som glesbygden tycker om att påminnas om, eftersom mycket energi runtom i Finland sätts på att motverka den trenden. Men att tänka i motsatsförhållanden är sällan bra.

Om landsbygdspolitiken går ut på att betona vad som är dåligt i staden är angreppssättet fel, i stället bör den framhäva vad som är gott på landsbygden eller i skärgården, och framförallt bör den medge stadens styrka och inse att smidiga kommunikationer är något av det viktigaste för bygden kring en stad.

Om landsbygdspolitiken (eller Centern) lyckas driva igenom landskapsreformen har vi överfört makt från städer och kommuner till landskapen – där å andra sidan de tongivande rösterna i landskapsorganen sannolikt kommer just från de större städerna. Så frågan är väl snarast vad vi behöver en sådan reform till…

Kanske stadspolitik i stället är något att satsa på?
En politik som går ut på att stärka städerna för att de ska vara motorn för och piskan på hela sin omnejd?

Att initiativet till de 21 städernas nätverk kommer nu, när Jan Vapaavuori (Saml) är borgmästare i Helsingfors förvånar inte.
Vapaavuoris politiska profil bygger på att vara stadens röst och som bostadsminister (åren 2007-11) var urbaniseringsfrågor något han drev på. Han hör till exempel till dem som starkast har ifrågasatt byggandet av shoppingcentrum utanför städerna, han anser att de utarmar stadskärnorna.

Så här beskriver Vapaavuori problematiken på sin webbplats: ”Helsingfors, Tammerfors och Åbo centrum klarar sig alltid. Men många mindre orters stadscentrum hotas att ödeläggas – och i vissa fall har detta redan skett – pga handelscentrum som byggts på fel platser”.
Åbo har mycket riktigt överlevt Mylly och Skanssi, och även om ”veljekset Keskinen” i tiderna fick slå upp sitt köpcentrum i centrum av ingenstans inne i Finland har inte Tuuri blivit någon storstad. Kanske är stadspolitiken och -politikern värd att lyssna på!

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*