Spaltaren: Om att vidga vyerna

Att resa är roligt tycker många av oss. Det öppnar nya vyer, helt rent konkret men också inom oss. Vi möter nya människor, vi ser annorlunda landskap än dem vi är vana med, vardagliga saker som hur man duschar eller på vilken sida av vägen man kör på och vad man brukar äta varierar från det vi är vana med. Det orsakar både förtjusning och förvirring hos oss resenärer som aldrig kört på vänster sida av vägen, sett hur en dal som majestätiskt breder ut sig i all sin grönska då man kikar ner från vägen man stannat på eller som inte vet hur man vrider på duschen och får kallt vatten i nacken. Det vardagliga är ändå inte så väldigt annorlunda, om man reser i Europa, men ju längre vi åker desto mer varierar maten, hur man köar, hur man klär sig från det vi är vana med.
Men det finns mycket som vi ändå har gemensamt. Om man pratar om livet, kärlek, studier, jobb eller svärföräldrar talar man ofta i liknande banor. Glädjeämnena är ganska liknande och samma problem möter man på vare sig man är från Syrien eller Finland.

Det finns en tendens då man träffar främmande folk att man stirrar sig blind på rädslan för det som är annorlunda. Man pratar om hur det ser ut i de länder man är hemma ifrån och hur olikheterna i våra liv ser ut. Och det är bra, för vi är olika. Men inte så olika som vi tror.

På den 6 januari firas trettondagen, Epifania. Vi firar trettondagen till minne av då österns vise män gästade Betlehem för att hälsa på Jesusbarnet. De vise representerar de främmande folken.
Det sägs att de vise männen var från olika världsdelar. Därför avtecknas de ofta med olika utseende. De var resenärer som kom till ett främmande land för att de var nyfikna på Jesusbarnet. Eftersom de vise männen enligt Bibeln kom långväga ifrån har de blivit beskyddare för människor som är ute på resa och de har fått representera varsin av de på medeltiden kända världsdelarna: Europa, Asien och Afrika.
Jag har inför denna trettondag funderat på hur de vise männen kände då kom till ett främmande land. Jag tror inte de vise männen från främmande länder tänkte att de skall åka till Betlehem för att vidga sina vyer, eller ta bilder av stränderna eller den exotiska maten. Utan de reste för att de ville se det som de enbart läst om i sina heliga skrifter. De ville se undret som de utlovats och väntat på. Utan filter. Utan att det utlovats att det skulle vidga deras vyer. Det vandrade inte på tusen muséer eller gjorde sitt allt för att erfara ”det äkta” Betlehem, inte något ”turist-Betlehem”. Det reste den långa vägen för att mötas. De ville möta honom de tänkte var hoppet och ljuset för världen. När var det senast som du reste till ett land eller mött en främling utan förväntningen att det skall vidga dina vyer? Utan bara varit närvarande och varit tillsammans med den andra och sett ljuset och hoppet i mötet?

Maria Wikstedt
präst i Väståbolands svenska
församling.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*