Spaltaren: ”Jag lägger mig ner i frid och sover”

Min mamma dog hemma i sin egen säng, tidigt en morgon. Jag höll henne i ena handen, min tvillingsyster Sara höll henne i den andra. Hennes kropp var svårt åtgången av cancer, smärtan var stark och ständig.
För att kunna sova ens en blund per natt hade hon köpt sig en extra bekväm specialsäng med elektriskt reglage som kunde justeras enligt hur smärtan drog fram genom kroppen: huvudgärden kunde höjas eller sänkas, liksom fotgaveln, i en mängd kombinationer.
Efter att mamma Siv dog gav vi vidare sängen till en av hennes vänner som behövde den mer än väl. En lång rad kroniska sjukdomar och akuta tillbud, fler än vad som alls verkar rimligt att kan falla på en enda människas lott, gjorde att smärtan antagligen var en oftare sedd gäst i hennes kammare än den fridfulla sömnen. Hon var så tacksam över sängen, var skulle hon ha hittat pengar att köpa en sådan dyrgrip?

Nu har också Marianne gått vidare, döden hämtade hem henne tidigare i höst. Och lagom till alla helgons dag förra veckan fick jag veta att sängen nu vandrat vidare till ytterligare en kvinna vars sömn änglarna säkerligen månar om. Den här kloka och lyhörda kvinnan har redan ett långt liv bakom sig; jag har bara träffat henne vid en handfull tillfällen men jag vet att hon har ett stort hjärta och att hon ber.
Det har flera av mina vänner erfarenhet av, bland annat kollegan Patrik: han fick vila i Berits omsorg både då han miste sin lilla son Joel i cancer och då han kort därefter även miste sin hustru Kika i en hjärnblödning.

Mammas säng och dess vandringar framstår plötsligt som en vacker och dyrbar symbolhandling, något långt viktigare än en enkel och förnuftig praktikalitet. Joels säng gavs nämligen också vidare efter hans död för några år sedan.
Numera nattar jag varje kväll min yngsta dotter Noomi i den vita barnsängen, tillsammans tittar vi på klistermärkena som Joel klistrat på gaveln – katterna som nu fått sällskap av några nya klistermärken och tuschteckningar – och läser aftonbönen.
Cirkeln sluts, inför kvällens vila minns vi de kära som inte längre är här, och sängarna som vandrat vidare är, tänker jag, en synnerligen konkret manifestation av den omtanke och värme som omsluter oss då vi vänder oss mot varandra.
Jag lägger mig ner i frid och sover.
Du, Herre, låter mig bo i trygghet (Ps. 4:9)

Ruth Illman
Religionsvetare och föreståndare
för Donnerska institutet

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*