Spaltaren: Dela glädje och sorg

Nu börjar livets allvar brukade en gammal mormor säga till sina barnbarn när skolåret började på hösten.
Det var på den tiden då barnen var barfota så länge det var sommar och skickades på sommarbete till landet om föräldrarna var tvungna att arbeta i staden. Barnen byggde kojor och fiskade och det mesta såg ut som i sagorna. Sommarlovet varade också längre, till första september ungefär. Idag ser världen annorlunda ut, de små stannar ofta kvar i staden på olika aktiviteter tills föräldrarna får semester eller så är de på klubbar och läger av olika slag. Deras vardag är mera övervakad, kanske farorna är större idag?
Skolåret och arbetslivet har börjat efter en sommar igen, för många har den varit full av aktiviteter varvat med vila, för andra har det varit mera väntan och längtan efter en regelbunden vardag igen. Vardagens rutiner ger struktur och mening. När väckarklockan ringer gör den ofta det för att vi har någon orsak att stiga upp ur sängen; arbete, skola, en läkartid, en tid på arbetskraftsbyrån (som egentligen heter något annat), en träff med någon vi vill träffa. Det finns också de som inte har det så bra att de har någon att träffa.

Efter sommaren kan vi blicka tillbaka på de stunder vi känner tacksamhet för, för de regndroppar och solstrålar som träffat oss, gett oss och naturen kraft och näring att möta hösten. Den sol och de leenden du mött under sommaren kan fortsätta att lysa upp din höst. Du kan också se framåt med nya ögon på det som är framför, på det som finns runtomkring. Samtidigt som du tar itu med vardagens rutiner kan du försöka se om det finns något som blivit slentrian och vana som kan ändras. Finns det någon i din omgivning som kan behöva dig? Behöver du någon ny i ditt liv? Gå ut ur din bekvämlighetszon och le mot någon du träffar, tala med någon du sett men bara hälsat på genom att nicka. Berätta något om dig själv för någon. Vi är ganska hemlighetsfulla med vårt eget och personliga liv, kan vi ändra på det?
Alla har mindre trevliga erfarenheter av livet och kanske det kan lätta någon annans börda om vi berättar om våra sorger, kanske vi kan glänta på vår inre längtan? Kan vi bjuda litet mera på oss själva och i gengäld få tiofalt tillbaka? I tider av sociala medier gör en del av oss det redan virtuellt men jag utmanar dig att bjuda på dig själv också i det verkliga livet. Bjud på och våga fråga när någon annan bjuder. Då uppstår förståelse och intressanta samtal, du kan få en ny insikt i att livet inte är vad det ser ut att vara. Livet är inte bara semester och sommar, också då förr när barnen sprang barfota fanns det mörka skuggor. En del hade kanske inte råd med skor? Andra levde kanske trots yttre välstånd med någon familjehemlighet.

Livets allvar kanske betyder kunskap men också kärlek. Med kunskap och intresse för vår omvärld blir vi rikare. Vi kan överbygga klyftor mellan varandra, dela sådant som för alla är mänskligt. Den kunskapen och rikedomen står inte att finna i böcker eller på sociala medier, den rikedomen har vi i gemenskapen med varandra. Pappas farmor som talade om livets allvar var så rädd att maten skulle ta slut att hon sparade mjölken tills den surnade, hon önskade att hennes barnbarn aldrig skulle behöva bekymra sig för det samma. Det finns så många människor som jag lärt känna helt flyktigt eller kommit riktigt nära och dem kan ingen ta ifrån mig. Bjud in till gemenskap, det är som att spara kärlek på hög mitt i livets allvar!

Carita Eklund
diakonissa, Åbo svenska församling

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*