Spaltaren: Att inte våga vila

”Lugn! Besinna att jag är Gud.”
Ps. 46:11
Hur svårt är inte detta! Att ta det lugnt.
”Jag igen. Jag måste göra allt. Alltid jag.
Jag orkar inte. Varför gör du inte någonting?”
Låter det här bekant?
Jag måste erkänna att det låter alltför bekant!

Men vad ligger bakom allt detta?
Vågar jag inte vila? Vågar jag inte stanna för en stund?
Är det perfektionismen, som lurar i närheten eller hellre – inne i mig?
Litar jag inte på att allt ordnar sig? Säkert är det fråga om tillit!
Men vem skall jag lita på? Vad tänker jag om den som jag skall lita på?
Detta är oumbärligt! Jag vågar inte lita på, ta det lugnt, vila en stund om den som lär ska ta hand om mig är straffande, fientlig, kritiserande, dömande.
Om jag måste klättra upp till denne, bli bättre, bli snällare, bli någonting annat än jag är.
Om jag måste göra något för att bli accepterad. Om jag måste prestera, bli perfekt och syndfri.

Alltså hurdan är Den som kallas för Gud? Eller hurdan är min och vår minnesbild, uppfattning, upplevelse av denne Gud?
”Gud är annorlunda”, skrev ärkebiskop emeritus John Vikström. Gud är hellre ett verb än ett substantiv eller ett objekt.
Gud är ett kärleksförhållande, en relation. Guds vackraste ord är Välkommen, sade biskop Irja Askola. Gud är inkluderande, inte uteslutande.
När Gud skapade världen tyckte han att allt vad han hade gjort var mycket vackert! Ingenting har ändrats. Han tycker fortfarande att allt är mycket vackert!
Det är vi som har förändrats. När Johannes Döparen sade att vi måste göra förbättring så vad menade han? Ordet i grekiskan är ’metanoia’ som egentligen betyder att våga tänka på ett annat sätt. ”Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”., sade Paulus. Vi har översatt ordet till ett moralistiskt ord ’ångra’. Men vi vill inte ändras, vi vill inte röra oss mot ett nytt tankesätt förrän vi är tvungna. Och då är det ofta fråga om lidande eller störning som skakar vår habituel bana.

Vi kan inte ändra människor eller oss själva genom kunskap eller viljestyrka – även om den organiserade religionen verkar tycka att den kan. Vi blir inte barmhärtiga genom att säga till oss själva: Bli barmhärtig! Vi blir barmhärtigare genom att vi märker när vi inte är barmhärtiga och sedan gråter över detta faktum. Det är svårt att medge sina egna misstag och brister. Även när de kastas i våra ansikten och vi snubblar på dem! Och då är det lättast att förneka allt. Tänk på det klassiska exemplet om Petrus…

Kenosis. Att låta bli. Att tömma sig själv. Att släppa lös. Detta är Kristi sinne.
Jahve, JHWH, är ett ord i hebreiskan som inte får uttalas. Gud sade till Moses att han är ”Jag är”, dvs. varan, existensen, tillvaron.
Vi kan alltså andas Gud. Om vi har munnen lite öppen och andas in Jah – och andas ut ..ve.
Vi börjar med vårt första andetag och slutar med det sista. Gud är med oss. Från början till slutet.
Våga tänka på ett annat sätt.
Om vi inte vågar stanna, vila, ta det lugnt så kan vi alltid andas. Det räcker!
Ta det lugnt. Gud är annorlunda.
Kolumnen har fått sin inspiration av Richard Rohrs Dagliga Meditationer www.cac.org

Outi Ruohola
sjukhuspräst,
mormor,
InterPlay-ledare

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*