SOMMARTIPS: Serierna du ska se då det regnar i sommar!

Sommaren är den tid på året då vi förväntas vilja vara ute dygnet runt.

Det spelar ingen roll om vi är på stugan eller i stan – vi ska äta glass, ligga på stranden, ta vara på solen och njuta av värmen. Men somrar i Norden är sällan så ensidigt angenäma vad gäller vädret. Regn och kyla tenderar dyka upp när som helst, och då gäller det att vara beredd.

Istället för att uttråkat stirra ut genom fönstret och förbanna att tv-kanalerna främst sänder repriser rekommenderas att sätta sig bekvämt i fåtölj eller soffa och utforska streamingtjänsternas enorma utbud.

Här följer 6 tips på serier som kan rädda de gråaste av sommardagar, oavsett humör. Det finns inget dåligt väder, så länge det finns bra serier. Låt det regna!

”Blank” (NRK)

Norge har de senaste åren utmärkt sig som landet där de bästa ungdomsserierna görs. Efter dundersuccén ”Skam” och den minst lika underhållande ”Unge lovende” är det nu dags för ”Blank”.

”Nya Skam” har den kallats och det är kanske inte så konstigt. Även här har NRK P3 skapat ett realistiskt nätbaserat universum genom klipp som släpps i realtid under veckan och karaktärer med egna Instagramkonton. Än en gång har det norska teamet hittat skådespelare som helhjärtat säljer den dokumentära känslan.

Men den som väntar sig ”Skam” blir eventuellt besviken, det här är nämligen en betydligt mer lågmäld och långsamt berättad historia. Där ”Skam” utspelade sig på gymnasiet och ”Unge lovende” handlade om livet som 20 plus zoomar ”Blank” in på 19-åriga Ella (Cecilie Amlie Conesa) som har tagit ett friår efter gymnasiet. Hon bor med sin bästa vän Susanne (Maria Aasen), hänger med pojkvännen Mats (William Greni Arnø) och jobbar på Plantagen. Men vad sjutton ska en göra av sitt liv? Mats ska åka till Indien några månader och vill ha med Ella men hon tvekar. På jobbet har Simen (Jakob Fort) just börjat och av någon anledning fångar han Ellas intresse.
För den som vill ta del av hela maskineriet finns allt material på blank.p3.no medan den som är intresserad av ett mer konventionellt berättande kan se samlingsavsnitten på tv.nrk.no.

”Please Like Me” (Netflix)

”Please like Me” är en udda australiensisk dramakomediserie som inte drar sig för tyngre ämnen så som psykisk ohälsa och ensamhet. I centrum finns 21-åriga Josh (Josh Thomas, seriens skapare) som i inledningsavsnittet blir dumpad av sin flickvän, inser att han kanske är gay och får veta att hans bipolära mamma har försökt ta livet av sig.

Under de fyra säsongerna tar sig serien an Joshs turbulenta liv med både allvar och humor, och undersöker relationerna kring Josh på ett ärligt och kompromisslöst sätt. Runt honom finns bland annat mamma Rose (Debra Lawrence) som kämpar med sin psykiska hälsa, pappa Alan (David Roberts) som bildat ny familj med Mae (Renee Lim), bästa vännen Tom (Thomas Ward) som har svårt att bryta sig loss ur ett dåligt förhållande och Geoffrey (Wade Briggs) som lite för snabbt fattar tycke för Josh.

”Please Like Me” har en säregen humor där inget är tabubelagt och ingen är okomplicerad. Josh är ofta självupptagen, osäker och irriterande, men han är också snäll och lojal. Han försöker navigera sitt unga vuxna liv och hitta sin plats i världen. De 20-minuter långa avsnitten lämpar sig väl för masskonsumtion.

”Killing Eve” (HBO)

Phoebe Waller-Bridges hybridserie ”Killing Eve” är inget för känsliga tittare.

Den är baserad på Luke Jennings roman ”Codename Villanelle”, och på ytan är det en kallblodig thriller om en MI5-anställd och en yrkesmördare som dras in i en katt och råtta-lek. Men ”Killing Eve” är så mycket mer.

Framförallt är det en svårkategoriserad serie. Den innehåller element av humor, action, thriller, drama, satir – ja, det mesta finns här.
Sandra Oh är fenomenal i rollen som Eve Polastri, en medelålders kontorsarbetare med en ohälsosam fascination för den sociopatiska yrkesmördaren Villanelle (Jodi Comer). Eve rekryteras till en inofficiell falang inom MI5 som jobbar exklusivt för att hitta Villanelle, men vad de inte vet är att Villanelle i sin tur blivit ohälsosamt besatt av Eve.

Comer lyckas skapa en karaktär som både skrämmer och lockar, och serien drar sig inte för att grumla linjen mellan lek och allvar. Den är explicit, morbid, förvånande och otroligt rolig.

 

”Atlanta” (Viaplay)

”Atlanta”

Mångsysslaren Donald Glover har gjort karriär såväl som rappare, under namnet Childish Gambino, som komiker, skådespelare och manusförfattare. Med Atlanta har han skapat en ambitiös och nyanserad dramaserie med lågmäld humor och en imponerande ensemble.

I delstaten Georgias största stad Atlanta finns Earn (Glover). Han har hoppat av universitetsstudierna och bor hos sin ex-flickvän Van (Zazie Beetz), som också är mamma till hans dotter.

Pengar är det ont om, så när Earn inser att hans kusin Arnold (Brian Tyree Henry) håller på att slå igenom som rapparen Paper Boi ser han sin chans att få jobba med något han bryr sig om och tjäna pengar på det. Earn blir Paper Bois manager, och tillsammans försöker de två kusinerna navigera musikindustrin och livet i den stundvis brutala staden.

I händerna på Glover och regissören Hiro Murai får Atlanta en drömsk, nästan surrealistisk prägel. Glover har själv sagt att han ville göra ”Twin Peaks med rappare” och lite åt det hållet är Atlanta faktiskt. Och en behöver inte vara intresserad av hip-hop för att falla för denna snygga, mångfacetterade och extremt välskrivna serie.

”Grace and Frankie” (Netflix)

Hur ofta får 70-åringar vara huvudpersoner i tv-serier? Inte särskilt ofta. Därför är ”Grace and Frankie” en verklig friskt fläkt. Den handlar varken om föräldrar som måste stå ut med sina vuxna barn, eller om vuxna barn som måste stå ut med sina föräldrar. Den handlar om två människor som, precis som alla andra, tvingas reda ut sina trassliga inre och yttre liv.

Grace (Jane Fonda) och Frankie (Lily Tomlin) tvingas in i varandras liv när deras respektive män (Martin Sheen och Sam Waterston) visar sig vara mer än bara arbetskollegor. De två kvinnorna har inget gemensamt – Grace är en snobb och Frankie en gräsrökande hippie – men när bägges liv faller isär flyttar de in i det gemensamma sommarhuset och tvingas lära sig att leva tillsammans, och kanske till och med bli vänner.

”Grace and Frankie” visar effektivt att vi inte slutar leva för att vi blir äldre. Problemen ändrar karaktär men rör fortfarande kärlek, ensamhet, familj, vänskap, sex, svek, ilska. Det är en serie med både självinsikt och humor, som ständigt låter sina karaktärer vara komplexa , mänskliga och framför allt roliga.

”Westworld” (HBO)

I centrum för HBO:s stora satsning ”Westworld” (löst baserad på filmen med samma namn från 1973) finns en slags vilda västern-nöjespark som ger besökarna möjligheten att leva ut sina mest förbjudna fantasier utan konsekvenser.

Det finns banditer, bordeller, sheriffer, soldater – allt en kan tänka sig. Skada dem, våldta dem, döda dem. Gör vad du vill. Parken är nämligen befolkad av robotar, så kallade värdar, som med hjälp av avancerad teknologi ser ut som och beter sig precis som människor. De repareras, deras minne raderas och så återgår de till sitt arbete i parken.

Platsen Westworld är en omoralens högborg där mycket av våldet och övergreppen riktar sig mot de kvinnliga värdarna, men serien ”Westworld” är på värdarnas sida. Den låter dem stegvis bryta sig loss från sina förutbestämda narrativ och tillskansa sig något som bara kan liknas vid medvetande. De börjar ifrågasätta sin omgivning, sina minnen och sin jagbild.

När ”Westworld” är som bäst utforskar den vad det är att vara människa och vad det är att vara mänsklig – två saker som inte alltid går hand i hand. Det finns inga enkla svar, men det är en smart, välspelad och tankeväckande labyrint att njutningsfullt gå vilse i.

 

 

Martina Moliis-Mellberg
Filmrecensent och kulturskribent

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*