Sommarläsningen är lokal och (världsom)spännande

Hängmattan brukar man tala om som plats för sommarläsningen.

Men inte vill man ligga där jämt, och inte alla vill läsa deckare hela semestern, det finnas annat som är spännande.

Men sommarläsning måste man ha, tid finns att fördjupa sig. Ett tips är att man läser om platsen där man är.

Gäller det Åbo går man till en given klassiker: ”Promenader I–III” av Svante Dahlström (1883–1965), tidningsartiklar som gavs ut samlat på 1950- och 1960-talen. I dem talar en historiker som har ett fantastiskt öga för detaljen – och dess sammanhang.

Vill man att promenadsällskapet ska tala direkt till 2000-talet kan man ansluta sig till Mariella Lindéns ”Åpromenader” (2015), där vandringarna är lika associationsrika men kräver en annan sorts reflektion av läsaren. Vad är det vi ser när vi ser det som är invant och nära?

Dahlström skrev också om skärgården, ”Gullkrona” (1945) har kommit ut i många utgåvor. Biblioteken i skärgården (Blankabiblioteken) kan hjälpa till att hitta litteratur om platsen där man sommarbor, skärgårdsböcker har producerats i en accelererande takt under senare år. Motivet är dels att minnas och se en historisk utveckling, dels vill man se vackra vyer, konserverade sommarminnen.

Den ultimata byboken måste vara Clara Henriksdotter Puranens ”Kasnäsboken”, som beskriver en bys utveckling, formulerad av dess invånare. Ett måste är också alla moderna skärgårdsböckers moder, Ulla-Lena Lundbergs ”Kökar”(1976), den innehåller, förutom en samling djupintervjuer med Kökarbor, en underbar essä om öns natur och livsbetingelser.

Om sommaren vill man läsa om sommaren, den hypnotiska årstid vi väntar på, så givande, så krävande.

I nordisk litteratur har sommaren och sommarhuset en särställning som scen för relationsdramer (inte minst mellan föräldrar och barn) och existentiell reflektion. Den som inte vill eller orkar läsa om Tove Janssons ”Sommarboken” är kanske inte ett hoppläst fall, men bra nära. Koncist, varmt och lite sarkastiskt om sommaren har också till exempel Johan Bargum skrivit, han representerar också novellistiken, en genre som passar väl som sommarläsning. Och Malin Kivelä, vars debutbok ”Australien är också en ö” (2002) är ett slags pendang till Janssons ”Sommarboken”.

Men sommaren är också tiden då man längtar bort, från sommaren och från ön.

Vad är enklare än att resa genom litteraturen. Förr fanns en webbsajt som hette Macondo, efter byn i Gabriel García Márquez roman ”Hundra år av ensamhet”. Den har bytt namn till det mer prosaiska (sic!) Världslitteratur.se, men innehållet är detsamma, den listar aktuell skönlitteratur Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern som översatts till svenska.

Bara att botanisera bland utgivningen väcker ens intresse. Varför inte bekanta sig med poesi från Vietnam eller Honduras, en kärlekshistoria med omöjlig framtid i Mellanöstern eller en uppväxthistoria från Senegal. Många av romanerna om en uppväxt handlar om att bryta upp, lämna landet och kontinenten.

Den som redan bekantat sig med Världslitteratur.se har märkt att barnlitteratur, särskilt bilderböcker tagit sig in bland översättningarna. Och bilderböcker är något som hör sommarkvällar till, stor och liten läser högt för varandra, läser om och om igen.

I dag har många böcker ett kort liv i rampljuset, men bra barnböcker är långlivade, de bästa är tidlösa.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru

Romanen är en dystopi förlagd i en nära framtid. Klasskillnader, rasism och fascism präglar samhället. Den omedelbara scenen är förlagd till Göteborg, men ämnet gäller hela Europa i dag. Hur kan vi tro att ett samhälle som definierar sig som vitt och kristet automatiskt skulle vara tryggt? Dystopin är inne i en högkonjunktur. Bästa klassiker på svenska är fortfarande Karin Boyes ”Kallocain”, gemensamt med Anyuru har hon ett språk med stark poetisk ytspänning. Dystopin tränger också in i nya genrer, som i Hannele Mikaela Taivassalos och Catherine Anyango Grünewalds grafiska berättelse ”Scandorama”, som handlar om ett hårt segregerat Europa, Neuropa.

”Alma” (2018) av Merete Mazzarella

Romaner om mer eller mindre kända personer finns det gott om. Förutom om Alma Söderhjelm har Mazzarella skrivit om Zachris Topelius, med lika stor inlevelse. Men det finns ett uns av identifikation i romanen om Söderhjelm: att vara en kvinna med akademisk karriär och också skriva skönlitterärt. Hur tas det emot och hur mycket tål en inrotad manskultur innan den ställer sig på bakhasorna? Romanen kommer ut i rätt ögonblick: dels skakar gamla mansbastionen Svenska Akademien i sina grundvalar, dels fyller Åbo Akademi, där Söderhjelm fick sin professur – som första kvinna i Finland – hundra år.

”Linda” (2018) av Tomas Jansson

”Linda” – som utkommer i början av juni – är inte bara en roman om vuxenblivande eller om en generation som inte längre känns vid att vara generation, utan söker ett otal nya vägar i stället för en gemensam. Åbo är bakgrund i flera finlandssvenska nutidsromaner, men sällan har staden, som här, en framskjuten närvarande roll. Och som motpart stiger det dynamiska Berlin in på scenen. Tiden är 1980- och 1990-tal. Världen är stadd i en förändring som är omvälvande också för den enskilda – eller så är det tvärtom. Frågan är också: i hur hög grad kan man skapa sin egen värld? Många minns att Lars Sunds roman ”Vinterhamn” med studentlivet på 1970-talet i fokus också lyfte fram Åbo – för lite, ansåg många som var med. Kan plockas fram, för perspektivets skull.

”Mot fyren” (1927) av Virginia Woolf

Sommaren är gjord för klassiker och omläsning. Virginia Woolfs samtidigt koncisa och vindlande roman handlar om slitningar och lojaliteter inom en familj, vad tiden och historien (här i form av första världskriget) gör med en, och vilket slag av befrielse konsten kan åstadkomma. Den som anstränger sig lite kan få tag på Lena Endres underbara inläsning (ljudböcker är också något för sommaren!) på svenska, som funnits som CD-inspelning. Att lyssna och samtidigt följa med i texten ger en förhöjd upplevelse. Spåret kan leda vidare till Woolfs dagböcker ”Ögonblick av frihet” heter den utgivna volymen på svenska. Och därifrån är steget inte långt till andra berömda författares sagböcker. Till exempel Franz Kafkas har getts ut av det rikssvenska förlaget Bakhåll.

”Nalleresan” (1944) av Solveig von Schoultz

”Nalleresan” är en kapitelbok för barn och deras föräldrar, som hittad för att röra vid ämnet flyktingskap. Historien är dramatisk och charmerande: några dockor beslutar att åka efter sina människobarn, de har blivit efterlämnade i det hastiga uppbrottet. Berättelsen är från tiden för den stora finska barnevakueringen till Sverige, men ämnet är förstås universellt. Boken är värdefull också för de känsligt humoristiska illustrationerna av Tove Jansson. Vuxna läsare kan gå vidare till litteratur som skrivs om det som fängslar och fördriver människor i dag, till exempel Fredrik Långs ”Basim, min kära”, en överraskande vacker brevroman om en människa som försvinner, eller Jenny Erpenbecks ”Gå, gick, gått”, en osentimental historia om mötet mellan en pensionerad professor och asylsökande flyktingar i Berlin.

”Orkidébarn” (2018) av Eva-Stina Byggmästar

Vad passar bättre för hängmattan än poesi? Texterna är korta, läsningen mår väl av avbrott där tankarna får vandra. Eva-Stina Byggmästars senare produktion är något av ett ymnighetshorn, och de nya dikterna består också i ett försjunkande i naturen, den rent taktila kontaktytan som uppstår. Den som talar kan vara en människa eller något annat, texterna talar för en befriande jämlikhet. ”Orkidébarn” kan också vara vägvisaren till den mångsidiga poesi som skrivs i Finland nu. På finska har blomstringen länge varit ett faktum, men de svenskspråkiga skribenterna knappar in på försprånget.

”Mörkrummet” (2016) av Susan Faludi

Den stridbara journalisten Susan Faludi tar en med på en hisnande resa där hon lär känna sin far, en man hon haft sparsam kontakt med i vuxen ålder. När han närmar sig dottern är han en annan på många vis, har genomgått en korrigerande könsoperation, flyttat tillbaka till Ungern, ett land han flydde ifrån. Skildringen handlar också om att möta allt det som utmanar en, om att konfrontera det vi kallar verklighet. Faludi viker inte undan, det är mörkt och fantastiskt, därtill strålande formulerat. Därtill kan boken få en att spåra upp genren ”föräldrars berättelser”, där finns ett otal titlar, alla kanske inte skrivna i full uppriktighet. En finländsk av bestående värde, ”Mina föräldrars roman” av Arvid Järnefelt är i jämförelse med Faludi från en annan värld, just därför av intresse.

”Pappa, jag och havet” (2018) av Lena Frölander-Ulf

Titeln för tankarna till Tove Jansson, pappan och havet har förenats hos henne för evigt. Men Lena Frölander-Ulf för in en barnröst, en aktör med en egen auktoritet och stor känslorepertoar. Bilderna med skarpa detaljer och stämningar som inte bärs av någon insmickrande kolorit ger en sällsam hemkänsla. Man blir inte färdig med dem med bara en genomläsning. Berättelsen handlar om sommarren och den välvilja och de måsten som trasslas ihop av sociala krav. Men världen och det blyga och tankfulla barnet kan kanske ändå mötas utan att någondera behöver göra våld på sig. Boken är ett bara exempel i den boom av fina bilderböcker som nyligen inträffat hos oss.

Ann-Christine Snickars

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*