Skraplotten

I Indien. Make in India – tillverka i Indien. Självfallet är en statsminister på statsbesök en marknadsförare som på ett ”allmänt plan” ska öppna exportdörrar. Men det allmänna planet kan inte sjunka ner till det personliga planet. Lehtikuva

Han börjar alltmer likna en skraplott, statsminister Juha Sipilä.
Det som utanpå till en början såg till och med rätt fräscht och intressant ut, bjuder på besvikelse efter besvikelse.
Och nu handlar det inte om trafikbalken eller vårdreformen.

Att som åtminstone Sipilä och trafik- och kommunikationsministern Anne Berner ge sig in i politiken för att sköta en regeringsperiod som ett businessprojekt, är inte fel.
Vi ska komma ihåg att samma analytiker och till en del samma politiker, som skällde ut regeringarna Katainen och Stubb för att de inte kunde fatta beslut, nu kritiserar regeringen Sipilä för att det går för stort och för fort i svängarna.

Och bråttom har ju regeringen, onekligen.
Den har en valperiod, av vilken snart hälften har gått, på sig att genomföra massiva reformer, vända ekonomin och höja sysselsättningsgraden.
Och samtidigt – på grund av denna brådska i kombination med att sättet att leda regeringen och jobba i den är businessinriktat – slarvar man något oerhört.

Vi har Terrafamefallet upp i halsen redan. Det handlade om att en statsminister fattar beslut om att statsstöda ett företag som blir storkund hos ett företag som delvis ägs av statsministerns barn.
Det var kronologiskt sett den andra gången.

För ungefär ett år sedan besökte statsministern med följe Indien för att bland annat ”på ett allmänt plan” främja exporten.
Indien är en enorm marknad och det är säkert så att då man främjar exporten till Indien ”på ett allmänt plan” sker det på statsministernivå.

Det är inget märkligt i detta, eftersom det händer varje dag världen över. Presidenter och regeringschefer är markandsförare.
Men det blir ju så konstigt då Uleåborgsföretaget Chempolis, som vid tidpunkten för Indienbesöket omsatte några tiotusen euro, plötsligt fick en indisk beställning på 110 miljoner euro.
Bra befrämjat av Sipilä. Framförallt då hans barn äger en bit av Chempolis.

En gång är ingen gång – två gånger är en vana, säger talesättet. Här har nu Sipilä helt klart någon form av blind fläck.
Det är kanske så att han har annat att tänka på, då han talar med indiska kolleger och fattar Terrafamebeslut, än vem som äger hur många procent av vad.
Men han har tillgång till all tänkbar expertis, om han vill använda sig av den.

Den bild vi fick av regeringen som ett Sipilädrivet projekt lät först för enkel för att vara sann.
Nu är den bilden sann, helt enkelt.
I regeringsledningen är det tydligen viktigare att få saker undanstökade fort, än att förstå att det första steget in i jävsproblematiken är att saker och ting inte är som de är, utan de kan vara som de ser ut att vara.

Men det är ju inte bara regeringen och Sipilä det gäller nu. På något sätt tycks hela politiken vara paralyserad av det faktum att det inte finns ett reellt alternativ till den nuvarande regeringen, vilket innebär att ett regeringsskifte skulle kräva urtima riksdagsval.
Och samtidigt håller de gröna, sossarna och sannfinländarna på och laddar upp för ordförandefajt.

Alltså får en mycket svag opposition iväg på sin höjd fördömande mummel i ett läge där man i vilket annat land som helst skulle spika upp både statsminister och regeringen på väggen.
Har oppositionen tappat karta, kompass och navigator nu?!

Det är klart att Sipilä betett sig oeftertänksamt och slarvigt. Samma slarv har vi sett i en hel del beredningsarbete också – till och med så till den milda grad att man i regeringskretsar har förbannat den grundlag som tycks stå i vägen för vettiga beslut och reformer.

Det finns inget enklare än att en journalist klämmer upp en mikrofon i ansiktet på statsministern och avfyrar standardfrågan ”Tänker du avgå?” Det här sättet att göra ”journalistik” har till och med blivit så vanligt att det rätt ofta är rent komiskt. Men inte ens detta händer nu.

Om man blir besviken på sin politiska skraplott tillräckligt många gånger, måste man inse att situationen inte blir bättre av att man skrapar mera. Man måste byta spel.

Det som inte är komiskt utan skrämmande just nu, är att statsministern trots allt tycks kunna ruska av sig ett par fall där han direkt eller indirekt har gynnat sina närstående – helt oberoende av vad juridiken säger.
Regeringen sitter så länge den har riksdagens förtroende, och det förtroendet är politiskt, inte juridiskt.
Om man blir besviken på sin politiska skraplott tillräckligt många gånger, måste man inse att situationen inte blir bättre av att man skrapar mera. Man måste byta spel.

Vad är det för valrörelser vi går emot i de kommande kommunal-, president- och riksdagsvalen då regeringen sänker garden gång på gång utan att oppositionen drämmer till?
Det är ju inte bara regeringen som slarvar nu.
Oppositionen slarvar minst lika mycket.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*