”Skräddarsydda lösningar stöder de unga bäst”

Diskussionen inför nästa riksdagsperiod bör handla om de prioriteringar vi vill göra inom alla samhällssektorer, framför allt inom utbildningspolitiken. Under flera perioder har det skurits i anslagen för utbildningen. Nedskärningar i kombination med en ständigt föränderlig värld och en arbetsmarknad där kunskap åldras i aldrig förr skådad takt innebär att varje planerad åtgärd och varje satsad euro noggrant bör övervägas.

Att skapa jämlika förutsättningar för alla barn och unga blir allt viktigare då hemmets socioekonomiska ställning i allt högre grad påverkar inlärningen. Satsningar på småbarnspedagogik lönar sig eftersom forskning visar att de positiva effekterna av en högklassig småbarnspedagogik påverkar inlärningen ända upp i tonåren.

Att erbjuda avgiftsfri småbarnspedagogik för exempelvis barn över tre år under fyra timmar per dag skulle få flera barn att delta.

En tvåårig förskola skulle innebära att vi kan stöda barnen ett år tidigare. De barn som behöver stöd eller som kräver mera tid för att uppnå de färdigheter som behövs inför skolstart skulle få ett år till för denna process.

Ungefär 11 procent av de unga som går ut nian saknar de färdigheter som behövs för att kunna påbörja studier i gymnasium eller i yrkesskola. Siffran förskräcker och vi bör fråga oss vad vi tror att bäst hjälper dessa unga. Är det riktade, flexibla och individuella lösningar eller är det åtgärder som gäller alla i form av till exempel förlängd läroplikt?

En förlängd läroplikt har inbyggda problem. De kostnader som automatiskt följer med i form av exempelvis avgiftsfria läromedel och skolskjutsar innebär att vi trots dessa kostnader inte kan erbjuda något extra riktat stöd till dem som skulle behöva det.

Rädslan är alltså att pengarna går till skjutsar och skolmaterial för alla utan att vi kan erbjuda mera stöd för dem som verkligen behöver det. Lite tillspetsat kunde man säga att vad gör en ung person med gratis skolskjuts om hen mår så dåligt eller livet som helhet är så kaotiskt att hen inte orkar ta sig till busshållplatsen?

Om en ung person tillåts att gå ut grundläggande utbildningen utan den kunskap och de färdigheter som behövs för fortsatta studier på andra stadiet måste nog blickarna riktas mot grundläggande utbildningen. Vad kan vi göra på annat sätt?

Att rikta pengar till befintliga alternativ och till individuella, skräddarsydda lösningar stöder individen mera än en mekanisk förlängd läroplikt. Förutsatt att man faktiskt vid rätt tidpunkt och tillräckligt mångsidigt sätter in stödåtgärder.

Redan i dag har vi ett brett utbud av åtgärder att ta till för att unga verkligen ska få sitt avgångsbetyg. Det är centralt att hitta de åtgärder som också stöder motivationen att söka sig vidare.

Rätten till det s.k. trestegsstödet fungerar på sina håll dåligt i praktiken, byråkrati och brist på resurser är orsak till detta. Flexibel grundläggande utbildning (JOPO) möjliggör att en del av skolgången kan till exempel utföras på arbetsplatser, inom föreningar och i ungdomsverkstäder.

Varför inte satsa resurser på studiehandledning och på fungerande och tillräcklig elevvård i form av mångprofessionellt samarbete? För många unga är någon form av rehabilitering en förutsättning för att orka vidare.

Vi måste också bli bättre på att se barns och ungas livssituation som helhet. Det hjälper inte enbart att erbjuda till exempel stödundervisning om hemmet är en otrygg plats på grund av olika missbruk eller mentala problem i familjen. Skolan kan inte lämnas ensam med problem skolan inte kan lösa.

Jag tror att vi ska prioritera småbarnspedagogik och grundläggande utbildning för att förhindra utslagning. Vi ska ha nolltolerans för att man kan gå ut nian utan att ha den kunskap eller de färdigheter som behövs för att skaffa sig ett yrke. Allmänna åtgärder såsom förlängd läroplikt och som omfattar alla tenderar att inte nå dem som mest behöver stöd, handledning och uppmuntran för att ta sig vidare. Därför tror jag inte på den förlängda läroplikten. Oberoende av vilka åtgärder nästa regering vidtar krävs det resurser.

Mikaela Nylander
Riksdagsledamot, SFP,
medlem av riksdagens kulturutskott

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*