Skivan: Två stiliga och traditionsmedvetna helheter

LCD Soundsystem. Ger ut ”American Dream” och ÅU:s recensent skriver: antagligen är hans karriär den hippaste medelålderskris som någonsin hänt.

LCD Soundsystem
American Dream

I mina böcker har LCD Soundsystem alltid varit ett slags metapopband där primus motorn James Murphy återskapar sin egen ungdom i formen av nostalgisk konstpop-musik i stilen av David Bowie, Roxy Music och Talking Heads för de unga och de stiliga. Även om idén kanske inte låter bra på papper, har Murphy lyckats trotsa oddsen och hittills har alla LCD Soundsystem-plattor varit fascinerande och fräscha.
Under de senaste åren har bandet hållit paus och det var oklart om de skulle komma med en efterföljare till “This is Happening” (2010) som enligt min åsikt är bandets mest lyckade skivhelhet.
Nu, sju år senare, har bandet gjort en mera eller mindre oväntad comeback med “American Dream”. Egentligen var comebacken ingen överraskning och den nya skivans innehåll är ännu mindre överraskande. LCD Soundsystem har behållit sin stil och sin sardoniska humor, och de låter exakt som LCD Soundsystem.
“American Dream” är en härlig blandning av dansgolvsfärdiga rytmer, spännande produktionsidéer och framförallt välskrivna låtar.

James Murphy närmar sig 50, men lyckas fortfarande vara den världsvana och och coola typen som kan hänga med tjugonåntingar, och till och med använda sin livserfarenhet för att ställa sig själv ovanom deras misstag, utan att det verkar ett dugg pinsamt eller desperat.
Antagligen är hans karriär den hippaste medelålderskris som någonsin hänt.

Vijay Iyer sextet . Deras nya ”Far from over” är en jazzplatta som ÅU:s recensent önskar att alla skulle lyssna till.

Vijay Iyer sextet
Far from over

Att spela jazzmusik år 2017 är inte helt enkelt, åtminstone inte om man vill vara framgångsrik. Det handlar om en konstant balansgång mellan tradition och nyskapande, och också olika tolkningar av dessa begrepp.
Då man frågar jazzentusiaster om vad det ansåg vara musikstilens guldålder, ger de svar som varierar med flera årtionden, vissa tycker att det aldrig blev bättre än 1930-talets swing medan andra säger att höjdpunkten nåddes i och med 1960-talets hard bop eller 1970-talets fusion, men det är väldigt få som säger att vi lever i den just nu.
Detta betyder absolut inte att det inte skapas bra jazzmusik idag. Problemet är bara att genren som alltid har strävat mot innovation inte riktigt kan förhålla sig till att den plötsligt måste bära en fackla istället för att bara tända eld på saker och ting.
Det är ganska sällan nyare jazzmusiker lyckas väcka uppmärksamhet utanför genrens gränser (vi musikskribenter borde kanske se oss i spegeln vid denna punkt). Under de senaste åren har artister som Robert Glasper och Kamasi Washington nog uppmärksammats, men båda av dem har hämtat fart från andra genrer, framförallt nysoul och hiphop.

Hoppande mellan genrer är naturligtvis intressant och givande och då Kamasi Washington ägnade sig åt jazz skapade han “Epic” som antagligen hör till årtiondets mest ambitiösa musikaliska helheter. Men samtidigt känns faktumet att den amerikanska pianisten och bandledaren Vijay Iyer har tagit sig själv fram med ganska renodlad jazz på något vis trevligt. i fjol släppte han en underbar och mystisk duetplatta med trumpetisten Wadada Leo Smith, men nu har han valt att leda en sextett i ett aningen mera melodisk och kommersiell riktning med skivan “Far from over”.
Även om sextetten låter melodiskt och rytmiskt tilltalande på ett sätt som säkert kan uppskattas av även dem som kanske inte hör till världens största jazz-fanatiker, underskattar Iyer aldrig lyssnaren. Musiken är komplex både harmoniskt och rytmiskt, men den serveras i ett enkelt format; låtarna är relativt kompakta och fokuserade (mellan 2 och 8 minuter) och hela bandet spelar med en ypperlig groove och känslighet för musikens villkor. Virtuositeten går lätt att höra och bandmedlemmarna får utrymme att fritt utforska det musikaliska landskapet och utvidga horisonter, men alla håller sitt ego under kontroll. På papper är receptet enkelt, men det är sällan det lyckas såhär bra.

Framförallt är “Far from over” en fin ensemble-platta, och ett bra bevis på att ett traditionellt jazzband fortfarande kan låta relevant. Skivans finslipade men ändå organiska ljudvärld är rent inspelningstekniskt något av det finaste jag har hört på en tid. Det är inte lätt att spela in en sextett så att balansen och separationen mellan olika instrumenten känns bekväm och musiken behåller en viss tredimensionell kvalitet som möjliggörs av av dynamiska växlingar i samspelet av de olika instrumenten. För dem som har ett passionerat förhållande till sin stereoanläggning är “Far from over” möjligtvis en av årets skivor.

Före han blev heltidsmusiker studerade Iyer fysik och matematik. På basen av intervjuer går det lätt att se att Iyers förhållande till musiken han spelar är ytterst genomtänkt och analytisk. Man skulle lätt kunna tänka sig att detta förhållningssätt skulle kunna höras som en mekanisk okänslighet i musiken, men den rädslan kan man glömma. Iyers hjärna finns till för att tjäna hjärtat och hans analytiska förhållande till musiken märks endast i hur strömlinjad varje låt tycks vara.
Det är sällan man hör en jazzplatta man faktiskt skulle vilja att alla hör, Vijay Yier har med sin sextett hittat en fantastisk balans mellan tradition och nytänkande. Musiken utmanar, men samtidigt presenteras den på ett sätt som får den att glida fritt in i lyssnarens undermedvetna.
Frans Rinne

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*