SKIVAN: Run The Jewels – RTJ 3

Två skivor som befinner sig på motsatta ändor av ganska många spektrum men förenas av kompromisslös vision.

Run The Jewels – RTJ 3

Hiphop-duon Run the Jewels, som består av veteranerna Killer Mike och El-P, lät imponerande redan då de år 2013 kom ut med sin debut.
På sin andra skiva “RTJ 2” (2014) tog de med sig det som fungerade vid debuten och gjorde det hela ännu lite bättre. Kan deras tredja platta “RTJ 3” fortsätta trenden?
Run the Jewels har alltid varit en politisk duo, och i och med Donald Trumps val till president och Black lives matter -rörelsens framgång under de senaste par åren känns deras ofta aggressiva samhällskritik mera aktuell än någonsin. I samband med presidentvalet fick Killer Mike kritik för att han, efter att ha haft en aktiv roll i den (åtminstone på en amerikansk skala) vänstervänliga demokratsenatorn Bernie Sanders preliminärvalskampanj, vägrade ge sitt stöd åt Hillary Clinton i det egentliga valet. Beroende på synvinkel kan Killer Mike ses som en eldsjäl som vägrade sälja sina principer och acceptera ett system där fiendens motståndare automatiskt bör ses som en  vän, eller som en tjurskalle som genom att vägra kompromissa möjliggjorde det tidvis nästan farsartade händelseförloppet som ledde till valet av Trump.

På något vis påminner Run The Jewels kombination av överdriven serieteckningsretorik och allvarligt ställningstagande om det Public Enemy gjorde för cirka 30 år sedan, även om rollfördelningen mellan hovnarren och den allvarligt sinnade oratorn inte är lika tydlig som den var mellan Flavor Flav och Chuck D.  Istället för att ta skilda roller opererar Killer Mike och El-P som en totalt strömlinjeformad enhet där två individer matar varandras kreativitet.

“RTJ 3” är först och främst en politisk skiva. Den predikar fred och jämlikhet samtidigt som den låter nästan militant i sitt ställningstagande. Det känns inte helt fel att höra det hela som en soundtrack för politiskt uppror.
I all sin politiskhet (och säkert också till en stor del tack vare sin politiskhet) “RTJ 3” är en otroligt slående platta som direkt engagerade mig och kändes lätt att lyssna igenom. Killer Mikes och El-P:s samarbete som emceen fungerar på en nivå som känns nästan telepatisk medan de tunga rytmerna och ljudvärldarna som är skapade av El-P stöder låtarnas aggressiva budskap på ett fint sätt. Det känns helt enkelt tryggt att lyssna på två veteraner som gör sin grej på en otroligt hög nivå.

Ett problem jag brukar ha med direkt slående skivhelheter är att de inte alltid tål alltför många lyssningar. Det är lätt att bli imponerad av den ohämmade virtuositeten som genomsyrar hela skivan, men samtidigt finns det en känsla av att den aldrig blir helt lika bra som den var då man hörde den för första gången. Även om “RTJ 3” kanske delvis hamnar i den fällan kan jag redan vid det här laget nästan lova att den kommer att höra till mina absoluta favoritskivor år 2017 (visserligen kom den ut på julaftonen 2016).

“RTJ 3” känns som en väldigt konsekvent efterföljare till “RTJ” och “RTJ 2”. Det handlar inte längre endast om en bra skiva utan en väldigt stark skivtrilogi där varje del bygger på det som kom före. I dagens värld där det åtminstone sägs att enskilda låtar ur en kommersiell synvinkel överskuggar långkörare, känns tanken av en dylik trilogi beundransvärd eller åtminstone annorlunda.

Brian Eno – Reflection

Att recensera en ambient-platta av Brian Eno är inte direkt en enkel eller ens särkilt vettig uppgift. Sedan han utvecklade musikstilen med sina invecklade studioexperiment på 70-talet har han med mera eller mindre jämna mellanrum sökt nya riktningar inom den i sig ofta minimalistiska musikstilen vars mål är att smälta ihop med omgivningen så att man knappt lägger märke till den.
Olika slags processer har alltid spelat en central roll i Enos musik. Istället för traditionell komposition har Eno ofta låtit ljud, rytmer och harmonier skapas av olika musikaliska element som påverkar varan på nästan slumpartade sätt. Detta sätt att närma sig musiken har sina rötter inom avantgardistisk klassisk musik, framförallt den så kallade konkreta musiken som använde sig av liknande processer redan kring 50-talet.
Enos senaste platta “Reflection” är hans tjugosjätte långkörare och för dem av oss som gillar Enos ambienta verk är den väl lika oundviklig som hans övriga verk inom genren. Ljudvärden på “Reflection” består av en 54 minuter lång “låt” där amorft växlande grundtoner kryddas med sporadiska plink och plånk och till synes arbiträra resonanser. Samtidigt med skivan gav Eno ut med en app för mobiltelefoner som genererar en ändlös version av låten.
Att bryta ner Enos musik till dess beståndsdelar banaliserar hela grejen. Det sätt på vilket ljudet existerar i utrymmet och lyssnarens medvetande bildar en oseparabel helhet med ljudets innehåll.Som försvar för Enos lågmälda och inåtblickande musik kan man väl använda Gilbert Chestertons tanke om att det inte finns något ointressant i världen, endast ointresserade människor.

Liksom Enos tidigare verk är “Reflection” en ytterst fascinerande dykning in i psykoakustikens underliga värld. Eno har under snart fem årtionden omdefinierat mänskors sätt att förhålla sig till musik, vilket i sig är värt ganska mycket. Att klassa musiken på “Reflection” som antingen “bra” eller “dålig” eller att ha den tävla mot hans tidigare verk känns totalt onödigt, det handlar helt enkelt om musik som utesluter alla former av kvalitativ jämförelse, och som får att tänka på musikens ursprungliga roll och hur underligt vårt sätt att överhuvudtaget gradera eller kritisera musik är.

Frans Rinne

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*